Skip to content

Hallonbåtsflyktingen

mars 25, 2011

I lördags läste jag ut den dråpligt roliga, men också sakliga boken Hallonbåtsflyktingen, skriven av Miika Nousiainen.
Boken handlar om Mikko Virtanen, född och uppvuxen i Kouvula med en aldrig sinande förkärlek till Sverige. Han önskar intensivt att han fick leva ett svenskt medelklassliv för allt svenskt är bra. Abba, socialdemokraterna, Palme, kungen, svensk jul och semester. Ja han är en helsvensk man i fel land. Mikkos högsta önskan är att få bli svensk medborgare. Han iakktar noggrant svenska familjer, hur de beter sig, samtalar och tampas med kriser.
Mikko har bandat det kungliga bröllopet, Olof Palmes och Anna Lindhs begravningar. Videofilmer han ser på regelbundet. Förstås beundrar han Ingmar Bergman också och har både Scener ur ett äktenskap samt Fanny och Alexander på DVD.
Författarens insikter om det svenska lagomlivet är på pricken och är lätta att känna igen. Splittringen och sönderfallet av det svenska folkhemmet berörs också. Boken är humoristisk utan pekpinnar, lättläst och spännande. Även det finska lynnet ryms med. Finland och Sverige har ju trots allt en lång gemensam historia.
Jag rekommenderar varmt boken. Den är läsvärd.

Mycket av det Nousiainen skriver om är djupsinnigt trots det lätta och humorfyllda anslaget. Här ett exempel:
”Jag går raka spåret till personavdelningen på tredje våningen. Korridoren är lång, det vimlar av dörrar och i varje rum sitter en femtioårig kvinna och knattrar på sin dator. Den här personalen är lätt att hålla koll på.
Jag letar efter Ritva Miettinen. Namnskyltarna vittnar om ett hyfsat utbud av Ritvor: Ritva Lindroos, Ritva Lehtinen, Ritva Saarinen, Ritva Nieminen, Ritva Ahokangas och så vidare. Någon enstaka Tuula skymtar också i mängden, men för det mesta är företagets löneutbetalningar och personalärenden i Ritvornas händer.
Jag erinrar mig mina tre uppsägningsförhandlingar. Jag minns sorgsna mejl från jobbarkompisar som nyss fått kicken och skickade brev till kollegerna och tackade för alla underbara, gemensamma år. De fockade var ofta Ritvor. Och mer uppsägningar är på gång. Det är dit Finland är på väg. Finland behöver inte längre sina Ritvor. Jag har svårt att tänka mig att samma sak kan drabba exempelvis alla Kerstinar eller Susannor i Sverige. Där respekterar man fortfarande folk med arbetslivsefarenhet.
Men tänk om Ritvorna skulle använda strejkvapnet? Nej, i Finland strejkar inga lågavlönade kvinnor. I Finland strejkar bara feta gubbar i transportbranschen eller inom Pappersarbetarnas förbund. Ändå är det just Ritvorna som skulle ha alla vapnen i sin hand. Om alla Ritvor plötsligt lade av med jobbet skulle löneutbetalningssystemen och personalförvaltningen i hela landet köra fast. Den strejken skulle påverka oss allihop.
Och hur ser det ut om tio år när Ritvorna går i pension? Var finns den arbetskraftsreserv som ska kompensera bortfallet efter de stora årsklassernas Ritvor? Vem desarmerar Ritva-bomben? Inte jag åtminstone. Då har jag redan dragit härifrån. Jag har flyttat till Sverige.”

Advertisements

From → Litteratur

Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: