Skip to content
Tags

MORR, spott, fräs, död och pina

april 3, 2011

Sakta har det värsta morrandet vikt undan och nästan ersatts med lugn resignation. Men riktigt glad är jag inte ännu.
I natt när jag äntligen vid halvtvåtiden tyckte att det var dags att krypa till sängs var jag rejält trött. Hade fastnat i det där eländiga stickmomentet med ett-varv-bara-ett-varv och så ännu ett och så bara ett… därav den ovanligt sena timmen för mig. Jag tog tag i sängtäcket för att kunna krypa ner mellan lakanen. Sängöverdraget kändes fuktigt. Konstigt. Dörren till sovrummet är ju stängd för att inga kissemissar ska kunna härja där. Förde sängtäcket till näsborrarna och försökte, trots det täppta tillståndet, inandas eventuella lukter. Inget kändes annat än det våta.

Jag vek undan överdraget och stirrade förbluffat på det lilablommiga påslakanet, som hade en stor mörkare fläck på ena sidan. Hur i helskotta hade det kunnat ske?
I samma stund både hörde och kände jag:
– Dropp, plask, dropp, plask
Jag lättade på täcket och såg en ännu större mörk fläck på bäddmadrassen. Och nu började jag morra, skrika, spotta och fräsa. Jädrans karlslokar, som inte hade kollat taket. Nu hade jag en översvämning i min säng. Attans så ilsken jag blev och stackars mannen i mitt liv, eller nåja, han borde ju….
Men kunde han veta att is skulle täppa till?

Nå, hur som helst, arg var jag och tjurig som den värsta trotsiga fyraåring.
– Nej, jag vill int. Nej, jag kan int sova i nån annans säng. Nej, nej, nej. Jag flyttar…
Slutade med att jag sov med ett ämbar som sällskap och mannen i mitt liv fick ligga på soffan.

På morgonen var jag förstås trött, trött, trött och som sagt inte särskilt glad. Fick på en tvättmaskin, njöt av frukost och HBL i allsköns ro. Humöret steg med flera grader och solvarning var redan på väg.
Gick iväg till badrummet för att tvätta tänderna. Kände en konstig lukt. Förstod inget. Såg bakom mig.
ARRRGHHHH! Nu stryper jag den rackarn som…
MORR, spott, fräs, död och pina, en katt hade skitit precis på tröskeln och jag hade förstås stigit rakt i smeten.
Mannen i mitt liv kom farande fort som en raket och tog snällt hand om allting, till och med mina tofflor skurade han. Antagligen var han väl rädd för att jag skulle begagna yxan, som ligger i vedlåren…
Oklart om jag hade gått lös på katterna eller karlen.
Själv ringde jag till min mor för att lugna ner mig.
Oj, vad hon skrattade…

Annonser

From → Ditt och datt

5 kommentarer
  1. Vågar man skratta?? Du berättar det så ”levande” att jag kan inte annat. . .ursäkta!
    Ingen skadeglädje, nej . . .bara för dråpligt. Bättre dag idag det är ju måndag!

    • inges permalink

      Jo, självklart vågar du skratta, för det gjorde ju mamma också. 🙂
      Får hoppas att måndagen klarar sig utan liknande missöden, tack.

  2. Hahahaaaa! Man kan skratta då du berättar så levande och med självironi. Men inte hade jag skrattat själv om jag hade fått kattskit på tofflan.
    Din blogg är läsvärd, återkommer nog hit igen 🙂

    • inges permalink

      Tack! Och välkommen åter. Din blogg är också läsvärd. Och jag lovar kattskit är inget att leka med. 🙂

Trackbacks & Pingbacks

  1. Inte nu igen » Inges cybervrå

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: