Igelkottens elegans
I lördags för en vecka sedan läste jag ut den fina boken Igelkottens elegans skriven av Muriel Barbery. Boken handlar om portvakterskan Renée och den brådmogna 12-åriga Paloma som bor i ett mondänt parishus. Bägge personligheterna är lite udda, känner sig utanför och annorlunda. De beskrivs med värme och kärlek och börjar fascinera läsaren.
Språket i boken är vackert och njutbart. En fröjd att ta till sig helt enkelt. Mycket av innehållet i boken handlar om filosofiskt resonemang, etik och moral. Visserligen skrivet på ett lätt sätt, men jag fastnar ändå i resonemangen och vissa läser jag om och om igen för att försöka förstå den underliggande meningen. I det stora hela kommer jag till att människan är ett djur och beter sig därefter. Inget nytt under solen alltså. Men jag njuter av Palomas resonemang, som ger helt andra infallsvinklar på livet och existensen och utmanar det ytliga slentrianmässiga tänkandet.
Länge och väl tjatade min vän på mig att jag måste läsa den här boken. Vet inte varför jag inte gjorde det genast?
