Skip to content

Så många Mount Everest

oktober 22, 2011

I morse läste jag ut boken Så många Mount Everest skriven av Diana Webster och Victoria Webster. Det är en fin bok om handikapp, funktionsnedsättning eller kalla det vad ni vill, bara ni inte ser ner på dem som drabbas. Boken belyser problematiken inifrån. Den är skriven av mor och dotter och har för dem varit tung att författa. Många minnen har rivits upp under skrivprocessen. Men för mor och dotter är det viktigt att dela med sig av erfarenheterna för att dels försöka påverka och skingra fördomarna och dels tacka alla som stött och trott på Victoria.

Victoria föds med en cp-skada, som påverkar hela hennes liv. Hon kämpar på genom en grym skolvärld till medicinsk utbildning vid Karolinska. Som att bestiga berg. Värst är fördomarna som hon möter. Utan att ta reda på mera om Victoria säger många åt henne att du kan inte göra det eller det, men sådant sporrar henne att kämpa och klara av svårigheterna. Men självklart är det sårande att bemötas som om man inte kan läsa och skriva eller har nedsatt hjärnfunktion, när man i själva verket är intelligent. Victoria har problem med att gå och slänger därför benet på ett speciellt sätt. Hon har också talfel och koordinationsproblem. Inget av de här yttre tecknen på cp-skadan stör överhuvudtaget hennes jobb som läkare och för det mesta blir hon sakligt bemött. Men det finns ju alltid undantag.

Boken börjar med Dianas historia om Victorias födsel, barndom och ungdom, sedan tar Victoria vid och epilogen står mamma Diana för. Språket och rytmen är bra, distans och närhet i lagom stora doser. Boken är förtjänstfullt översatt av Janina Jansson. Familjen Webster är nämligen brittisk och båda makarna jobbar på Helsingfors Universitet.
Förlossningen var lång och komplicerad. Diana låg helt utlämnad till okända läkare och sköterskor som inte kunde engelska. Ingen tröst, närhet eller värme. Papporna fick besöka BB endast på bestämda tider för sådana var reglerna på 1960-talet. Strängt och stramt. Knappt hade Diana fått hålla  sin dotter i famnen innan hon fördes bort. Ensam och förvirrad befann sig Diana på sjukhuset och dottern på ett annat. Nöddop. Några dagar senare stiger mjölken och ska mjölkas ur…

Diana beskriver bra känslan av övergivenhet, förvirring och utsatthet. För familjen blir det en kamp att både skydda Victoria, men också tillåta henne att pröva sina gränser och utforska världen. Om hon hade fått fysioterapi före två års åldern hade vissa rörelsemönster kunnat tränas upp. Men ingen visste om saken när den var aktuell och sedan var det för sent. Att det gick som det gick i förlossningen var också en sorts misstag. Dianas gynekolog var inte på plats på sjukhuset och hon fick följaktligen en annan läkare, som inte tog beslut om kejsarsnitt.

För mig är det ett under att familjen inte blev bitter och krävde ersättningar eller den skyldiges huvud på fat. Men förhållningssättet att gå vidare och koncentrera sig på det väsentliga utan att gräva ner sig i OM är helt sunt och hjälper att kanalisera energin till rätt saker.
En annan sak som slår mig är att Victoria har tur som föds i en familj med akademiker utan förutfattade meningar. Tur är också att släktingar och vänner är så vidsynta och det sociala nätverket stort. Det har hon nytta av när hon senare både studerar och jobbar  i olika länder och det överallt finns familjevänner.

Boken får fulla poäng och är en streckläsningsbok. Det är spännande att följa med kampen. I slutet av Victorias del blir det kanske lite tråkigt med alla beskrivningar om hur Victoria ska kunna specialisera sig. Vill du vidga dina vyer och ta del av en positiv inställning till livet ska du absolut läsa den här boken. Den inger hopp.

Annonser

From → Litteratur

4 kommentarer
  1. mumsen permalink

    De är bra att det finns människor som skriver om hur de upplever sina handikapp. Man får bättre förståelse och de har ju så mycket att ge. Det där var enorma berg att bestiga och då har jag suckat över ett som är fem centimeter högt, hm. Kramar

    • inges permalink

      Ja, det är en ynnest att få ta del av andras svårigheter och kämpande. Det får en liksom att inse ett och annat. Ibland är bergen höga och ibland är de bara några centimeter över markytan. Allting här i världen är ju relativt. I ärlighetens namn blev jag själv medveten om en helt annan värld efter det att min lillasyster hamnade i rullstol. Det har också gjort att jag numera tar vara på nuet och möjligheterna på ett helt annat sätt än tidigare.

Trackbacks & Pingbacks

  1. Litterärt värre » Inges cybervrå
  2. Hur många lingon finns det i världen? » Inges cybervrå

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: