Skip to content

Nedslående

februari 11, 2012

Så var det bestämt. Igår skulle det ske. Sagt och gjort. Adamplåtlådans kyliga kylare pekade västerut och kursen ställdes mot grannstaden där mannen i mitt livs ärenden uträttades av undertecknad. Undertecknad som hade sett fram emot en lugn ledig dag utan andra excesser än lite papperskrigande.
Mod hade jag repat till mig under hela bilfärden, ivrigt påhejad av yngsta ättelägget. Men det tog ändå lite emot…

Rulltrappan upp, ett stort dödsföraktande kliv in i den där världen av flärd och onödigheter och tyvärr stundom även nödvändigheter. Nackhåren reste sig och svettdroppar trängde fram i pannan när jag kryssade mellan stängerna. Raskt rev jag åt mig sju par i min storlek. På darrande knän gick jag till båset. Klämde in både lekamen och byglar med dinglande innehåll. Tog mig en titt uppåt i alla hörn för att kolla att ingen spionerade. Man vet aldrig om eller när  storebror ser en. Dock fanns det ingen text på väggarna som varnade för dylik verksamhet.
Snörde raskt av mig vinterkängorna och steg ur dem. Lät byxorna glida ner och steg även ur dem. Nu fanns det ingen återvändo längre. Det fick bära eller brista.
Första paret dissades direkt. Nåt löjligt snöre i midjan och gummiband runt vristerna. Nej, tack, absolut inget för mig.
Stack käckt foten i andra parets ben.
Va, faen, foten kom ju inte ens igenom. Förvirrat skakade jag på huvudet och skippade även det paret.
Prövade nästa. Nääe, gick inte. Nästa, nästa och nästa. Men det gick inte. Min fot var för stor och bred för att ens rymmas genom byxbunten. När sjutton har stuprörsmodet återvänt? Jag vill ha 1970-talets svepande buntar tillbaks.
Sista paret iddes jag inte ens testa. Såg ju med ögonmått att även här var det smalt. Hade tänkt att midjemåttet skulle orsaka bekymmer, men nu kom jag ju praktiskt taget ingenstans när provningen redan stupade i fotläget. Nedslående, så nedslående att jag hade lust att sätta mig ner på golvet och stortjutande ringa mamma. Räddningen blev att yngsta ättelägget diskret frågade:
– Hur går det?
Tog mig samman och klädde mig i mina egna sköna benkläder och tänkte lite upproriskt: ”Alder meir” (=Aldrig mer) i något bås av något slag alls. Kommer att vara byxlös i framtiden.

Annonser

From → Ditt och datt, Fritid

8 kommentarer
  1. Oj oj vad det verkar bekant detdär! Jag HATAR att köpa kläder, därför sydde jag så mycket förr(nu har jag blivit för lat) Det är bara att hoppas att dom byxorna man har håller läääänge:)H.Tilda

    • inges permalink

      Tyvärr så är min sykunskap inte av denna världen och värst är att mitt enda par jeans är alldeles slutslitna. Så slitna att ens bleka skinn lyser igenom. Sådana benkläder kan jag inte ha på mig, det har varit på tok för kallt för sånt. Och nu struntar jag blankt i om det är mode att ha byxor med hål i. Mina ska i varje fall vara rena och hela. Och utan stuprörsbuntar. Basta!

  2. kicki permalink

    Köp på nätet och syna modellerna noga på bild först. Det finns nog bootcutmodeller ännu som är lite vidare nertill. Beställ hem ett par stycken, välj ett bra par och så skickar du bara de andra tillbaka fraktfritt. Då får du prova hemma i lugn och ro utan ångest.

    • inges permalink

      Tack för tipset. Måste nog göra så för inte orkar jag sätta flera lediga dagar på resultatlöst spring i affärer. Än så länge har vi ju ännu postkontoret kvar i stan så bäst att passa på med det snaraste.

  3. Mona permalink

    Men Inge du om någon vet väl att MI har sykurser? Så många ”hopplösa fall” som du lärt använda data, så kan nog en handarbets lärare lära dej sy ett par byxor.

    • inges permalink

      Ja, alltså nu är det ju så att jag ju inte har sett till ”hopplösa fall” på mina kurser. 🙂 Men syendet är mycket farligare än datoriserandet, för man ska använda sax och nålar och kan sticka eller klippa sig i fingret, brrrr.
      Misstänker att jag skulle sy ihop två bakben och två framben och då skulle byxorna bli minst sagt konstiga!
      Ajjo, och så går ju sykurserna kvällstid och gissa vad jag gör då? Just, precis, håller datakurser.

  4. Tack för detta tröstande inlägg. Kände igen mig i varje ord…

    • inges permalink

      Håll till godo. För mig är det skönt att höra att vi är flera för i båset känner jag mig så ensam och övergiven

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: