Skip to content
Tags

,

Allvarligt talat

april 13, 2012

– Får jag säga redan nu att jag kommer att sakna dej, frågade han där vi satt mitt emot varandra och väntade på var sin som-ni-vill-ha-den.
– Tack, svarade jag rörd och förundrad.
– Vad vill du att jag gör med din aska? Ska jag sprida den på sjön?
– Nej, nej, den ska spridas på åkrarna i Brännorna och jag ska int ha nån gravsten. Är du snäll och tar hand om min dator sen? Det finns en mapp, som heter Privat i en mapp X. Där finns en massa fiktiva texter där jag testat olika tekniker. Där finns också flödestexter. Jag vill inte att pappa läser dem och missförstår nånting.
– Ska jag förstöra dem?
– Ja, nej, äh du får göra som du vill. Läs igenom och se vad du tycker. Jag vill att du avslutar mina konton på nätet också. Jag ska ge dig lösenorden.
– Du får ge mig dem i ett slutet kuvert att öppnas när det blir aktuellt.
– Tror du att ni kan spela Whole Lotta Love med Led Zeppelin? Eller July Morning med Uriah Heep? Fast kanske int texten passar på en begravning?
– Men det behöver du int bry dej om för du är ju död då.
– Ja, det är ju sant, lova mig att då spela July Morning. Och det ska vara en pytteliten begravning, endast du och dina syskon med respektive och så pappa förstås. Och lova att ni int gråter så ni blir rödögda.
– Hmmm
– Kan du ännu lova mig en sak?
-?
-Om jag blir en grönsak, kan du snälla sitta på den där livgivande ledningen i misstag så där som de gör i filmer?
– Hmm
– – – –
Hur kommer det sig att vi två alltid hamnar i djupa filosofiska diskussioner? Yngsta ättelägget och undertecknad.
En helt vanlig onsdagskväll sitter vi och samtalar om livets allvar.

För ordningens skull må tilläggas att nej, har ingen allvarlig sjukdom nu just, ingen jag vet om eller är diagnostiserad för. Men det är ju alltid bra att vara förberedd, att ha tänkt på saker och ting i förväg. Så gjorde Kerstin Engström i Pargas och snickrade sin egen kista på en MBI-kurs. Strongt tycker jag.

Annonser

From → Ditt och datt

2 kommentarer
  1. Det är härligt att ni kan tala om livets allvar ättelägget och du. Alla kan inte det, fastän kanske ena parten skulle vilja göra det. Det här med begravningar, hur de ska vara, vilken musik m.m. är ju viktiga saker. I dag vågar rätt många säga att de vill kremeras, inte ha nån sten osv.

    Men allt annat då – som lösenord till allt man håller på med på nätet? Jag har alla på ett papper och hoppas maken minns det – man kan liksom gärna radera mig från Facebook då jag är död – eller också upprätta en minnesplats där – just det! Som folk får skriva hälsningar på. Kanske jag har tillgång till dator hos Gubben Gud, om jag får bo hos honom vill säga.

    • Ja, det är utan tvekan en gåva att kunna tala om allt. Mannen i mitt liv slår ifrån sig med bägge händerna och vill inte höra på.
      Yngsta ättelägget har alltid filosoferat och funderat. När han var mycket ung, i fyra-fem års åldern frågade han: Varför lever vi? Det var efter en period när ett tiotal släktingar dog inom loppet av ett år och det kändes som om vi inte gjorde annat än sörjde. Det var jättesvårt att svara på den frågan. Men efter en kort diskussion kom han till att: Vi lever för varandra. Kan det sägas på ett bättre sätt?

      Det ”digitala testamentet” är ju en nödvändig nymodighet, men det känns tryggt att ha nån som tar hand om det. Jag vill gärna att mina konton avslutas och att allt som skall sägas eller hälsas till mig är gjort förrän jag är död. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: