Skip to content

3096 dagar

april 15, 2012

För ungefär två veckor sedan fick jag ett meddelande på FB:
– Vi har fått 3096 dagar, är du ännu intresserad av boken?
Vilken biblioteksservice! Självklart kvarstod intresset. Jag hade ju nästan gett upp, för jag frågade efter boken för länge länge sedan. Faktiskt genast efter att den kommit ut.
Intresset att läsa boken uppstod efter att jag sett Natascha Kampusch i Skavlan i mars 2011. Hon verkade så samlad och saklig. Rak och kompromisslös. Hur hade hon kunnat överleva 8, 5 års fångenskap utan att bli bitter? Hela hennes barndom försvann ju.

Kampusch skrev boken 3096 dagar tillsammans med Heike Gronmeier och Corinna Milbom och den kom ut på svenska förra året.
Boken tar avstamp i Kampuschs barndom i Wien. Hennes mamma verkar vara hårdkokt och inte mycket för pjoskande. Pappan är en slarver, som har svårt att hålla tider och mest tycker om att sitta på krogen och berätta historier medan dottern otåligt väntar på att få gå hem. Natascha är ett ensamt, otryggt och osäkert barn. Hon trivs inte i dagis för hon förstår sig inte på reglerna där och har svårt att få kamrater. Farmor är Nataschas trygga och kärleksfulla famn. En fast hållpunkt. Föräldrarna skildes och Nataschas barndomsvärld skakades om en hel del. Hon satt mycket framför tv:n just då en våg av pedofilbrott svepte över Österrike och grannländerna. Hon sög i sig som en svamp. De mördade och skändade flickorna kröp in under huden på Natascha och hon kände stor fasa. Offren var ju i hennes ålder. Samtidigt kände hon sig ändå säker. När hon såg sig i spegeln och jämförde sig med flickorna var hon för det första inte blond och inte på långt när lika vacker som de.

Sedan hände det ändå en dag när hon gick till skolan istället för att få skjuts av modern. Natascha traskade gatan fram modlös och lite rädd. Hon var inte van att gå ensam till skolan.  Hon är deprimerad och vill helst av allt försvinna för alltid. Det känns som om ingen av föräldrarna har tid med henne eller vill veta av henne.
Hon passerar en parkeringsplats där det står en vit minibuss. En lång ung man står framför den. Hennes första impuls är att gå över till andra sidan gatan för att undvika mannen. Varningsklockorna ringer. Men hon vill inte visa sig feg. Ett ödesdigert misstag, för hon blir indragen i minibussen av Wolfgang Priklopil. Han kidnappar henne och begraver henne i en underjordisk bunker under sitt hus.

Boken handlar alltså Kampuschs tillvaro som ”levande begravd”. Hennes överlevnadsstrategier, hennes tankar och hur hon tacklar gärningsmannen. Balansgången är svår. Hon saknar all kontakt med yttervärlden och kidnapparen försöker få henne övertygad om att föräldrarna inte bryr sig om henne. Kampusch vill inte förlora sin identitet, men det är vanskligt att hålla fast vid bleknande minnen när allting blir ett enda virrvarr i hjärnan.
Hon ger ett löfte till sig själv: Hon skall rymma när hon blir myndig. En trösterik tanke som håller henne uppe.

Priklopil är psykiskt instabil och när Kampusch växer och blir äldre börjar han misshandla henne. Han kräver total underkastelse och när hon får komma upp i huset och städa och laga mat skall allting vara perfekt. Minsta lilla fläck och Kampusch får sig en omgång. Om hon har gjort något fel i hans ögon bestraffas hon och får bli utan mat. Ibland är hon på gränsen till svältdöden.
Att hon överhuvudtaget överlever är ett under. Hon är tacksam för mamman som lärt sin dotter att det inte lönar sig att gråta. Det är bara att bita ihop och stå ut.

Boken lämnar en inte ifred. Det här är ingen misärbekännelse eller något för den som suktar efter eländesporr. Nej, tvärtom. Kampusch har integritet. Hon är intelligent och skriver rakt och ärligt. Hon stannar inte vid ett konstaterande utan tänker lite längre. Språket är kanske inte det bästa, men på något sätt lyckas Kampusch ändå fånga en. Hon går aldrig in på detaljer angående de sexuella övergreppen. Konstaterar bara att Priklopil var mycket mer sadistisk på andra områden. Att han band fast henne i sängen på nätterna berodde på att han ville kramas.
Att beskriva fasa så naket som Kampusch gör utan att beklaga sig är skickligt.

Ju längre jag läser desto mer förundras jag över att Kampusch klarade sig. Hur hon tar sig fri skall jag inte avslöja här, någon spänning skall jag lämna kvar åt er också. Kampusch lät sig inte knäckas. Nånting som omvärlden delvis hade svårt att förstå. I synnerhet som inte helt svartmålade gärningsmannen. Hon konstaterar att allting inte är svart eller vitt. Det finns många gråzoner. Hennes förhållande till Priklopil är komplicerat. Att skriva boken har hjälpt henne att inse att hon nu faktiskt är fri. Men hon har fortfarande svårt att känna tillit.

 

Annonser

From → Litteratur

Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: