Sanndrömmare?

Igår natt drömde jag om Carita. Jag var hos min mamma och skulle just åka iväg hem då jag såg Carita komma trippande i högklackade blå sandaler. Hon var klädd i en vacker blå klänning som klockade sig mjukt och snyggt runt benen. Upptill hade hon en blå bolero. Ute var det kallt och frost, så hon var inte alls ändamålsenligt klädd. Jag erbjöd henne skjuts till stan, som hon tacksamt tog emot för hon trodde att hon hade missat bussen. Jag hade inte hjärta att säga åt henne att där i byn har det inte gått bussar på de senaste 35 åren. Inte sedan postbussen drogs in.
Carita hade bråttom för hon skulle vara alldeles ensam på Loviisan Sanomats redaktion och fick inte komma försent. Hon berättade att hon höll på med en utbildning och därför hamnade att praktisera på olika ställen. Förra månaden hade hon jobbat på ”Marias bageri” och lärt sig att baka bullar.

Konstig dröm, men nästan sann för när jag vaknade var världen igen vit och det snöade. Och Carita hade faktiskt haft problem med att ta sig till jobbet! Hur kunde jag veta det i drömmen?
Och bullarna då? Jo, dottern bakade jättesmarriga örfilar igår eller öronfilare, som hon sade.
Nu är då frågan: Är jag en sanndrömmare?