Skip to content

Moderspassion

maj 9, 2012

Härom natten läste jag ut boken Moderspassion skriven av Majgull Axelsson. Det är den tredje boken jag har läst av henne och jag älskar dem. Länge, länge efteråt lever figurerna inom mig, gör mig både orolig och glad.
Moderspassion handlar om Minna, hennes barndom och uppväxt och hennes agerande som mamma. Historien börjar på sjukhuset i Arvika i Värmland medan stormen viner och översvämningen har gjort det omöjligt att ta sig till eller från orten annat än med bandvagnar. På Minnas vägkrog utanför Arvika, Sallys Café & Restaurang, hamnar några udda personer i väntan på evakuering. På krogen jobbar Anette och hennes skift är redan slut. Hon vill genast hem till sin man Sonny, för hur ska han klara sig utan henne? Hon känner sig förorättad då Minna inte tar bekymren på allvar. Vi får också möta lokalreportern Ritva, den alkoholiserade före detta skådespelaren Marguerite och hennes man Henrik. Från räddningstjänsten kommer Tyrone, som inte säger så mycket, men känner desto mera. Alla de här personerna bär på en egen sorg. En sorg, som ser olika ut i intensitet och varaktighet. Vågar inte avslöja så mycket för att inte ta bort upptäckarglädjen av er.

Temat i Moderspassion är föräldraskapet, främst moderskapet och en viss kontaktlöshet. Livets gråhet och nattsvarta elände, hjälplöshet. Hur somliga dukar under och andra förmår se det positiva och ta tillvara möjligheter.  Tillkortakommanden och hopp.
Axelsson rör sig som vanligt på många olika plan, mellan dröm och verklighet, inne i huvudet på sina personer och utanför. Samma situation belyses genom de olika personernas upplevelse. Som läsare sugs jag ohjälpligt med och är nyfiken ända till slutet. Hur tänker Minna tackla det hela? Hämnd eller förlåta och gå vidare? Och går mödrarnas synder i arv till döttrarna?

Jag tycker om Axelssons språk, som är rikt på symbolik och på något sätt poetiskt vackert. Mycket av det hon skriver är tröstande och inger ändå hopp. Här ett exempel från slutet av boken:
”‘Dumheter’, säger Marguerite. ‘Vi är kanske inte så fantastiska, varken du eller jag. Ingen av oss lever upp till den där allmänt sagolika förträffligheten som vi går omkring och låtsas, men det kvittar för det gör ingen annan heller. Inte en enda människa. De enda normala människor som finns är ju de man inte känner. Men mitt i allt vårt elände, så har vi ju ändå haft en stor tur. Vi har fått leva i den här världen. Vi har fått se solen gå upp varje morgon i vårt liv. Vi har fått föda barn och hålla dem tätt intill oss. Och vi har älskat dem… Alla våra misslyckanden till trots.'”

Rekommenderar varmt den här boken, liksom böckerna ”Aprilhäxan” och ”Is och vatten, vatten och is”.

Annonser

From → Litteratur

Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: