Skip to content

Slöjan

juni 9, 2012

En diktroman, har jag faktiskt läst en diktroman, frågade jag mig i morse då jag avverkade sista sidan i boken Slöjan. Den är skriven av Suzanne Brögger och det var också därför jag plockade med den från biblioteket utan att desto mera kolla innehållet. Blev alldeles ställd när jag sedan började läsa. Även om jag hade öppnat första sidan hade det nog inte hjälpt så mycket för där stod:
”Att leva är att sticka strumpor av det andra har i sinnet. Medan man gör det kan man låta tankarna vandra, och alla förtrollade prinsar kan promenera omkring i sina parker bland maskorna stickade med elfenbensstickor.”
FERNANDO PESSOA

Boken är alltså skriven i diktform. Brögger är en feministikon av guds nåde och många av hennes anhängare blev minst sagt rabiata när hon  började leva ett helt vanligt familjeliv med man och barn. Hur gick det till, frågade de sig? Hade hon totalt glömt bort sin bok ”Fräls oss ifrån kärleken”? Stackars Brögger som ofta har fått svara på den intervjufrågan. Själv ser jag nuförtiden rätt pragmatiskt på det hela. Människor utvecklas ju och ingen människa är en ö.

Slöjan handlar om den unga flickan Aziaydé, som är en av kvinnorna (slavinnorna) i soffaschejken Jafars harem. Hon går i lära hos honom. Han inviger henne i erotikens värld. I boken avlöser dikterna varandra och för handlingen framåt. För mig blir det lite virrigt ibland för jag läser boken jättelångsamt och tappar bort mig bland alla namnen. Borde ha gjort en mindmapp för att inte plötsligt börja fundera över om Nazim är en karl eller kvinna.
När jag läser dikterna får jag vibrationer från Tusen och en natt. Jag hittar också likheter från Bröggers första bok: Crème Fraiche. Aziaydé verkar nästan vara Bröggers alter ego.

Det som stör mig mest är en sorts ojämnhet. Texterna kan vara vackra som österländsk poesi för att i nästa andetag nästan vara förråande plumpa bl a genom att använda det riktiga namnet på könsdelarna. Det finns guldkorn också och det är de som gör att jag ändå orkar läsa boken:
”Många män blir aldrig vuxna och växer aldrig ifrån sin pubertala aggression.
Det är dem man kan få se i alla manifestationer av fascism.
Om en ung man saknar självtillit
och tillit till världen omkring sig,
och om han – skrämd av egna inre problem – vill vara stark,
men märker sin egen vanmakt,
då uppstår viljan att krossa och förstöra alla och allt
som verkar lugnt och tillitsfullt.”

Så visst känns den gode Brögger igen alltjämt.
Blir lite inspirerad att ta itu med verket Tusen och en natt. Utan att googla, kan ni nämna några sagor från det verket?

Annonser

From → Litteratur

Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: