Bye, bye Nokia

– Har du beställt den redan, frågade äldsta ättelägget under vårvintern då han var hemma på besök från den gröna ön.
– ??
– Nå, S trean förstås.
– Nej, nej, jag ska inte ha nånting nytt. Arbetsgivaren borde ju förse mig med nya tekniska redskap.

Under midsommarveckan var jag inne i affären.
– Titta, den har kommit, sa yngsta ättelägget. Han låste upp vitrinen och lade den i min hand.
– Känn så lätt den är, se så tunn och så stor skarp skärm. Och så gör du så här när du låser upp och se här kameran har 8 megapixel och röststyrning och så behöver du bara svänga den så här och….
– Men tangentbordet då, frågade jag lätt förvirrad då jag kände hur det började pirra i alla nerver i kroppen och habegäret rev och slet.
– Det är ingen konst, du gör bara så här, fortsatte han och demonstrerade den ena finessen efter den andra.
– Nej, men jag ska nog ändå inte, sa jag strängt och förnuftigt och kvävde habegäret.

– Nu finns det bara fem kvar i lagret, sa yngsta ättelägget efter midsommaren.
Åååh, jag kände hur hjärtat flög upp i halsgropen. Jag hade ju surfat runt, läst jämförelser och konsumentåsikter och visst hade jag också stött på en artikel om leveransproblem. Men nej, jag ska inte ha, för vad gör jag med den fungerande Nokian då?

I månadsskiftet juni – juli var nästyngsta ättelägget hemma på besök. Hans Nokia, ärvd av lillebror, hade kommit till vägs ände, tappade kontakt och var opålitlig i största allmänhet. Han behövde en ny, men hade just investerat i nya glasögon och hade som studerande inte råd med nya dyra anskaffningar. Hela veckoslutet pågick övertalningen från två bröder. Argumenten lät logiska och riktiga. Mannen i mitt liv var förstås inte alls med på noterna, men i såna här svåra tekniska frågor har han ingen talan. 🙂

På måndagen stegade vi in i affären igen och hux flux var jag ägare till en ny Samsung Galaxy S3. Fråga mig inte hur det gick till.
Bye, bye Nokia.