Skip to content

Spill

juli 17, 2012

För ett tag sedan läste jag Spill En damroman skriven av Sigrid Combüchen. Det är en bok med digert innehåll. Den behandlar både nuet och det förflutna, familjetragedier, svek, erotiskt uppvaknande, kärlek och svek, könsroller på 1930-talet och författarskap.
Handlingen börjar med att en författare får ett brev från en av sina läsare, Hedda Langmark. Hon har känt igen sig i ett foto i en av författarens böcker. En tioårig brevväxling tar vid parallellt med att författaren börjar forska i Heddas förflutna. Hedda själv är inte så förtjust i det förflutna. Hon lever hellre i nuet. I många brev ondgör hon sig även över att författaren inte delar med sig av sitt liv på samma sätt som Hedda gör.
Combüchen är en skicklig författare. Hennes personporträtt är starka och språket rikt och mättat. Trots förskjutningarna av tidsperspektivet är det lätt att följa med händelseutvecklingen. Berättarjaget växlar mellan Hedda och författaren.

Det här är den första bok jag läser av Sigrid Combüchen och jag är helt tagen. Hur har jag kunnat förbigå henne så länge? Jag älskar hennes ordbruk, hennes förkärlek för äldre ord och uttryck, som sitter speciellt bra i den här boken med tanke på att handlingen till stora delar är förlagd till 1930-talet. Jag är stormförtjust i hennes beskrivningar av naturscener, filmens första stapplande steg, hur kläder syddes osv. Beskrivningen av Heddas inackorderingsrum i Stockholm är så mustig att dofterna eller snarare lukterna kittlar ens näsa.
När Combüchen beskriver den vrånga och själviska författaren får jag hjärtat i halsgropen. Är det så det är att skriva ”på riktigt”? Likaså blir jag förskräckt när hon beskriver ett möte med en kollega i en tågkupé. Är författare så här uppblåsta och själviska?
Ja, ni märker, trots att jag vet att det är frågan om fiktion lever jag mig ändå så in i boken att jag tror på det Combüchen serverar.
Det är alltså äkta känsla i boken och vad gäller beskrivningarna av det förflutna inser jag att det ligger ordentligt med research bakom.

Metanivåerna i boken sätter igång min fantasi, men får mig också att reflektera över allvarligare saker. Har vi kommit nånvart i jämlikheten eller är det fortfarande patriarkatet som styr? Finns det förspillda kvinnoliv? Och vad är det i sådana fall? Att ta på sig vårdargruppgifter, ta hand om gamla och handikappade som närvårdare?

Och nej, det här är ingen damroman. Den passar alla oberoende av kön. Läs den!

Annonser

From → Litteratur

2 kommentarer
  1. Du har en förmåga att väcka mitt intresse för en massa böcker som jag aldrig kommer att hinna läsa 🙂
    Speciellt det där med mustig beskrivning som får dig att se saker, känna dofter.
    Och det där om författare – är dom på riktigt själviska.
    Ja, jag tror att vi är det – på ett eller annat sätt 😀

    • Men så bra, då har du en massa böcker på den där att-läsa-sen-när-jag-hinner-listan. 🙂
      Men Combüchen ska du absolut läsa.
      Jo, det är nog så att man måste vara självisk för att kunna skriva utan att låta sig störas av ovidkommande saker. Men jag tycker ändå att många författare är ödmjuka.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: