Skip to content

Mördare utan ansikte

augusti 16, 2012

Jippiii! I natt lyckades jag låna om sommarens bibbaböcker. Till min stora förvåning gick det. Trodde att det fanns nån spärr för hur många gånger man får låna om. Men nu måste jag nog bli av med de där tre olästa böckerna och få den fjärde färdigläst.

Förra sommaren var jag inte alls lika trög med läsandet och då betade jag t o m av flera deckare. I juli var det dags för en liten pocketbok, Mördare utan ansikte, skriven av Henning Mankell. Det kändes tryggt att ha med sig en bok, som jag både hade läst förut och sett på TV, när jag var ute på en liten tripp. Det som är lite komiskt är att trots ovannämnda kunde jag för mitt liv inte komma ihåg vem mördaren var. Vissa scener ur boken och TV-filmen står alldeles klara och tydliga framför min inre blick, men vem var nu mördaren igen? Ja, och nu när jag läser bokens baksidestext, så nääe inte kommer jag ihåg mördaren nu heller. 🙂

Den pocketbok jag har i min ägo har ett förflutet. Den är förstås inhandlad i återvinningscentralen i grannstaden. Den är inplastad och på pärmen ser man Rolf Lassgård. På första sidan står det POISTETTU = MAKULERAD och på följande sida kan jag läsa att den har tillhört BIBLIOTEKSKLUBBEN på STOCKMANN och att det här är bok nr 24 år 1996. Det är kul med böcker som har en historia. Önskar så att nån skulle dra igång en sån där bookswap i stan. Skulle vara jättekul och bättre än att slänga böckerna.

Men det var alltså Mankells första bok om Kurt Wallander, som är ämnet för dagen. Boken är bra och spännande, men lite spretig eftersom det är första gången Wallander gör entré. Personligen har jag alltid gillat Mankell och har läst alla Mankell-deckarna utom de sista där Wallanders dotter också är polis. I sina deckare sätter Mankell alltid fingret på en sjuk varböld som just då är aktuell i samhället. Ibland blir jag lite less på tafattheten som Wallander visar både i yrkeslivet och privatlivet och kan förstås undra hur han överhuvudtaget får fortsätta som polis. Han är inte vidare bra på samarbete heller. Men ändå känns Mankellss deckare helt okay., antar att det beror just på vardagsrealismen. Det finns liksom en genomtänkt story bakom.
Och boken håller än trots att den utkom redan år 1991. Det är ju ett bra tag sedan, men flyktingproblematiken är om möjligt ännu mer brännande nu.

Mankell är en bra författare, rekommenderar varmt Kinesen eller t ex Danslärarens återkomst, som är två senare titlar och inte alls har Wallander i huvudrollen.

Annonser

From → Litteratur

Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: