Skip to content

Änkans bok

september 15, 2012

Dags att presentera boken som blockerade mig hela sommaren och satte min fantasi och framförallt mina nattliga drömmar i hårt arbete. Änkans bok på 511 sidor, skriven av Joyce Carol Oates har stört mig hela sommaren. Man ska inte läsa en sån här bok när ens nära och kära just genomgått en hjärtoperation och får en cancerdiagnos. Nej, det här är ingen lättsmält sommarbok. Den här boken handlar om smärtfylld sorg. En djup stor sorg, som tar andan ur mig när jag läser och som gör att jag endast mäktar med några sidor åt gången. Måste jag då läsa igenom hela boken? Ja, förstås. Jag vill ju verkligen veta om änkan klarade sig eller rättare sagt, om hon klarar av att leva vidare. Eftersom det här inte är en fiktiv bok vet jag ju nog att Oates lever. Och hon har gett ut åtminstone en bok efter den här, på engelska. Hon är idag 74 år, men jag tycker inte att hon har tacklat av i sitt skrivande. Och jag minns hur lessen jag blev när hon i en intervju sade att hon förlorat skrivförmågan efter sin mans död.

Änkans bok handlar alltså om hur Oates mister sin man och livsledsagare Ray Smith. Sorgen i boken är naken och drabbar mig rakt i hjärtat. Oates beskriver inlevelsefullt förvirringen, hjälplösheten, ilskan och ensamheten. Läsaren får följa med hennes kamp under sömnlösa nätter. Hennes rädsla för psykofarmaka och att bli beroende av dem. Hennes misstro mot läkare och sjukhusvård. Hennes kamp med byråkratin och alla papper som alltid måste visas upp. Hennes önskan att ta sig ut tillbaka i gemenskapen samtidigt som hon inte alltid orkar och helst skulle vilja vara i fred. Hennes vånda inför svåra beslut, som att lägga ner den litterära tidskriften. Hennes tankspriddhet när tankarna rusar på i expressfart och hon glömmer att låsa ytterdörren, tappar bort saker osv.

Ja, det är en självutlämnande och sorglig bok. Läsaren får tack och lov et möjlighet att andas genom insprängda hågkomster, som ger en inblick i makarnas gemensamma liv. Ibland retar jag mig på att de här minnesåterblickarna inte följer i kronologisk följd utan de dyker upp helt oförutsägbart. Men så är det ju med vårt minne på riktigt. I 47 år och 25 dagar hann Oates vara gift med sin man. Inte konstigt då att hon brottas med känslan av tomhet. En tomhet som får henne att begrunda självmord för att befria sig själv från den förlustfyllda smärtan.

Boken är bra, språket bra osv. Men jag borde helt enkelt ha valt en annan tidpunkt att läsa den.

Annonser

From → Litteratur

One Comment

Trackbacks & Pingbacks

  1. Sunset Park « ingescyber

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: