Skip to content

Ingenbarnsland

februari 19, 2013

I fredags läste jag de sista kapitlen i boken Ingenbarnsland av Eija Hetekivi Olsson. Jag tvekade länge när jag stod med romanen i min hand i Stockholm i december förra året. (Det blev många i:n där!) Om det inte hade varit för Akademibokhandelns erbjudande om fyra böcker till priset av tre, hade jag allt låtit boken stå kvar i hyllan. Jag var helt enkelt inte intresserad av en ny eländesskildring á la Alakoski.

Men vilken tur att jag ändå köpte den här fantastiska boken. Visst handlar det om finska invandrare, visst är det fattigt, grått, slitigt och eländigt. Men här finns sisu med stort S, här finns kärlek om än ordkarg och här finns en obändig inre styrka. Och det är nog det som gör att jag älskar den här boken och slukade den i ett nafs.

Ingenbarnsland handlar om Miira och hennes liv och uppväxt i en förort till Göteborg. Den tar avstamp i lågstadieåren och avslutas när nian är slut. Miljön är hård och Miira har problem med att passa in. Miira är född i Sverige, men betraktas av omgivningen som en invandrare. Hon är intelligent, iakttagande och vägrar att underkasta sig. Hon vill inte gå i en finnklass, för hon inser snabbt att möjligheterna att klara sig längre fram i livet begränsas av att hon inte har en chans att lära sig svenska ordentligt. Men finnföräldrarna har kämpat för klassens bevarande, så det finns inget val. Miira slåss och är tuff i största allmänhet. Berättar inte så mycket hemma och försöker hålla sig från det finska så mycket som möjligt. Upplever att världen är orättvis och att det är fel att hon ska bestraffas när hon har genomskådat lärarna och de gör fel. De ler alltid mot svenska barnen, men förhåller sig helt annorlunda mot de finska eleverna. Miira accepterar inte heller tafsandet som killarna i klassen håller på med och blir irriterad på tjejerna som flamsar och inte säger ifrån. Hon godkänner inte sådant, får hem lappar från skolan att hon igen varit i slagsmål. När hon kommer upp i klasserna får hon en svensk vän, Vera. En vänskap som är full av fallgropar och minor. Miira vill rädda sin väninna, men de mer eller mindre växer ifrån varandra. Den processen är mycket bra beskriven.

Det är mycket Miira tampas med. Hennes föräldrar litar på henne och låter henne bestämma, inte allting, men ganska mycket. Så sommaren då hon vägrar åka med till Finland på semester får hon vara ensam hemma en hel månad. Tufft! Miiras mamma är i mina ögon helt fantastisk och ställer upp på dottern enligt ork och förmåga. Så när Miira vill åka på språkresa tar mamman ett lån och iväg åker dottern. Föräldrarna låter henne också åka till Afrika tillsammans med en kille. Som sagt, de har stort förtroende för henne. Själv läser jag med hjärtat i halsgropen och förstår inte hur Miira klarar sig i den hårda betongmiljön. Hon vet vilka knarkare och killgäng hon ska undvika. Var man kan röra sig, men det kan ju gå snett och farligheter lurar runt hörnet.

Språket i boken är avskalat och exakt. Ibland är meningen ett ord långt. Det drabbar en med full effekt och som läsare tappar man fotfästet lite grann. Tempot är bra och det känns verkligen som om det först är ett barn som berättar och senare en tonåring. Jag tycker om att Hetekivi Olsson inte går in på alla detaljer, men ändå lyckas beskriva situationerna så att man lätt kan ta dem till sig. Den här boken ska ni läsa, tycker jag. Själv håller jag med dem som vill se en fortsättning på Miiras liv. Hur gestaltar sig hennes ungdomsår. Kommer hon in i gymnasiet, osv?

9113047744

Annonser
Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: