Skip to content

Skymningens barfotabarn

augusti 8, 2014

Sade ju att följande bok skulle få bli en deckare och så gick det. Så förra månaden läste jag ut boken Skymningens barfotabarn av Anna Jansson. Boken fick jag i morsdagspresent i år av äldsta ättelägget och jag såg verkligen fram emot att få återstifta bekantskapen med Maria Wern. Det här är den senaste boken med Maria Wern. Den kom utkom i år. De tidigare deckana jag har läst av Jansson har jag gillat, så…

Boken börjar med att brandmannen Björn friar till Maria Wern. Hon reagerar med panik och sedan hittas en äldre man död utanför sitt hem i ett gotländskt fiskeläge. Han är skjuten i huvudet på nära håll. Vem vill mörda en 92-åring? Och så rullar det på. Marias barn åker på kollo och själv är hon engagerad i det nya mordfallet. En serie med konstiga stölder sker i närheten av kollot, men polisen har inte riktigt tid.
Parallellt löper historien om flickan Mirela, ett utsatt litet barn som far illa och ingen verkar riktigt ha tid med henne utom plågoanden.
Och så förflyttas läsaren tidsmässigt till efterkrigstiden då överlevande judar fick sjukhusvård på Gotland.
Maria Wern har problem på det personliga planet, en okänd man förföljer henne, mamman dör och sonen Emil hamnar i klorna på Mirelas plågoande. Till råga på allt blandar sig Björns ex i leken. Många har hemligheter i den här intrigen och är mer eller mindre udda personligheter. Så många att historien tappar i trovärdighet. En hemlighet hade räckt mer än väl.

Och plötsligt blir alla de här lösa trådändarna för mycket för mig. Hur kan man lösa mord om man nästan är ett nervvrak och inget fungerar på hemmaplan? Och hur kommer det sig att allting händer på en gång i Marias liv? Det verkar för långsökt och på något sätt osant. Jag är lite besviken. Beskrivningen av Björns ex, som jobbar som socialsekreterare haltar också. Om hon ska jobba med barn och trasiga familjer kan hon inte bete sig så som hon gör på fritiden. Nej bättre kan du Jansson!
Det som Jansson däremot gör bra är beskrivningen av Mirela och hennes utsatthet. Och jag önskar och hoppas att vi vuxna inte skulle gå förbi sådana barn, att vi skulle se, ge tid, ta ansvar och lägga oss i. Barn måste få hjälp.

Och vete sjutton om jag kommer att läsa något mer av Anna Jansson. Den här boken gav mig åtminstone inte mycket utbyte, tyvärr.

13055794_O_1

Advertisements

From → Litteratur

Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: