Skip to content

Mord på Mauritius

januari 6, 2016

I morse avslutade jag jullovets sista deckare, Mord på Mauritius, skriven av Jan Mårtenson. Härefter får det bli lite annan litteratur och när jag återgår till jobbet i full skala nästa vecka kommer fritiden att krympa och lästakten att trappas av.

För ungefär en månad sedan träffade jag i grannstaden på en kollega från för ungefär 30 år sedan. Hon berättade att hon nu som pensionär läser mycket, mest biografier eller historiska romaner. Själv berättade att jag läser allt möjligt.
– Läser du deckare också, frågade hon
– Ja, det gör jag.
Sen började hon fråga om den ena deckarförfattaren efter den andra och jag sade vilka jag gillar och vilka jag slutat läsa.
– Tycker du om Jan Mårtensons böcker?
– Jaa, svarade jag lite dröjande. Sedan började jag fundera. När hade jag senast läst en Homandeckare? På 1970-talet? Eller på 1980-talet? Men nu har jag rättat till den tidsluckan.

Boken handlar alltså om antikhandlare Johan Kristian Homan, som tillsammans med sin flickvän Francine reser ner till sagoön Mauritius. De åker för att träffa hennes släktingar, Jaques och Veda. På lyxhotellet President finns en hel drös med andra svenskar med finansmannen Anders Högman i spetsen. Det är middagar, solbad vid poolkanten och lättsamt umgänge som gäller ända tills en svensk faller svårt i hotelltrappan och bryter nacken. Är det en olyckshändelse? Senare mördas Högmans högra hand, Erik Fridlund. Vem ligger bakom det rånmordet? Och vem har motiv? Homan hamnar mitt i hetluften.

Det här en riktig gammaldags pusseldeckare, där olika ledtrådar strös omkring och motiv och förövare kan vara lite vad och vem som helst. Snabbt har jag gissat rätt angående olyckshändelsen i trappan. Men fallet Fridlund är en svårare nöt att knäcka. Så där riktigt superspännande tycker jag inte att det blir. Ni vet så där att man som läsare rycks med och inte kan lägga boken ifrån sig. Mårtenson skriver omständligt och pratigt. Här finns ett stort persongalleri med en hel del ex och andra relationer, som stundvis gör det svårt att hålla reda på alla. Mycket detaljerat, onödigt detaljerat beskrivs både drinkar och vad som äts. Att pommes fritesen är fingertjock är av underordnad betydelse för mej. Mårtenson ger också en lektion i ön Mauritius historia och frimärkshandeln. Därtill finns en hel del antikviteter nämnda, liksom olika tavlor. De två sistnämnda sakerna har inte heller så mycket med mordfallen att göra. Jag stör mej också på fotnoterna med hänvisningar till tidigare Homan-deckare.
Prologen i boken ger en bra upptakt till handelserna, så att man lär känna människorna och epilogen i slutet ger en överraskande förklaring till händelserna. Homan försöker på klassiskt maner avslöja mördaren inför öppen ridå.

Och gillar jag den här? Njaaa, inte lika mycket som tidigare. Jag tröttnar fort på den här lite gammaldags stilen att skriva. Dock tror jag att det inte är sista Homan-deckaren jag läser.

mord_på_Mauritius

 

Advertisements

From → Litteratur

Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: