Fem knivar hade Andrej Krapl

Länge, länge låg den på mitt nattduksbord. Då och då tog jag upp den, vägde den i min hand och bläddrade förstrött, men kom aldrig längre. Torkade damm av den och funderade. Vad ska jag göra med den?
Så plötsligt dök den upp i bokbytarhörnet på mitt jobb. Som den bibliofil jag är tar jag mig ofta ett varv där förbi och ser på böckerna och klappar lite om dem. Förundras över mångfalden som finns där i den där bytarbokhyllan. Nu just finns där en hel uppsättning med Jack London böcker. Tänk att någon har kunnat avstå från den samlingen. Och åååh, vad jag skulle vilja ha den, men, men. Jag ska INTE ha flera böcker, nej, nej, basta! Eller vänta nu, nån Kepler kanske? 🙂

Nå, det att boken Fem knivar hade Andrej Krapl dök upp i bokbytarhörnet var inte startskottet för mig att läsa den. Nej, det var det att den försvann som satte igång min nyfikenhet och lust. Någon annan hade alltså ansett att den var värd att ta hem och då måste jag ju nog också läsa den. Och det var på tiden, för författaren Hannele Mikaela Taivassalo har i år kommit ut med en ny roman, Svulten.

Fem knivar hade Andrej Krapl handlar om Alisa, en tonårsflicka som beger sig ut i världen på en odyssé. Detta eftersom hon vantrivs på landet med en mamma som ständigt är på jobb. Hon blir förförd av Andrej Krapl, som har fem knivar och en psalmbok. Dem visar han henne först. Hon går till honom efter att ha hört hans predikan i morgonsamlingen i skolan. Är hon kär i honom? Sårar hon honom? Är deras relation olämplig? Allt det där kan man som läsare fråga sig, men man får inget entydigt svar. Berättarstilen är drömsk, metafysisk och mytisk. Här möter vi lust och längtan, flykt, män och kvinnor, jägaren som blir jagad och författaren som spelar Gud. I varannat kapitel har Gud alltså ordet. Ibland är Gud tyst och låter allting gå framåt ibland är det som om Gud kastade tärning och låter slumpen avgöra.

I början av läsandet försöker jag förtvivlat placera Alisa i olika verkliga miljöer. Och trots att jag vet att Taivassalo är hemma från Kronoby i Österbotten lyckas jag placera busshållplatsen till den vid Pernå kyrka. Det stämmer förstås inte alls, för inte finns där en skola i omdelbar närhet av kyrkan och inte finns där heller en såg. Skickligt nog har författaren aldrig namngett platserna, så när Alisa beger sig ut i världen får jag för mig att hon först hamnar i amsterdam i Nederländerna, men det kan lika gärna vara Köpenhamn i Danmark. Och sedan i USA, kanske till och med i New York. Allt det här spelar egentligen mindre roll, men kittlar läsaren fantasi. Boken är läsvärd, men kräver en del. En modern utvecklingsroman.
I början av boken säger Andrej Krapl åt Alisa: ”Man kan inte gå tillbaka, man kan aldrig gå tillbaka. När man vänder sig om och tar ett steg så är redan det en ny väg, man kan aldrig gå tillbaka.” Alisa går framåt, framåt, framåt, men kan hon återvända?