Skip to content

En smak av vin

Här är det tyvärr glest mellan inläggen. Verkar som om det aldrig riktigt finns tid för vare sig det ena eller det andra.
Den här månaden har jag i varje fall hunnit läsa boken En smak av vin, skriven av Joanne Harris. Det är tredje delen i hennes mattrilogi där böckerna Choklad och En doft av apelsin ingår. Dem har jag inte läst och de är inte heller någon fortsättningsserie utan helt fristående böcker.

En doft av vin handlar om författaren Jay Mackintosh. Hans debutroman Jackapple Joe höjdes till skyarna, men det har nu gått tio år sedan dess och nu har han drabbats av skrivkramp. Boken börjar med en presentation av Jay, 37 år, hans sex vinflaskor, Specialarna och Jays sambo Kerry. Jay öppnar en av Specialarna och i följande kapitel är vi tillbaka i hans ungdomsår i Pog Hill sommaren 1975. En sommar då han lärde känna gruvarbetaren Joe Cox, som hade verkligt gröna fingrar och kunde odla vad som helst var som helst. Det vilar också ett stänk av magi och mystik över honom. Jay är en butter och framförallt mycket arg tonåring. Han känner sig sviken och är ilsken över föräldrarnas skilsmässa. Läsarna får följa med Jays liv i London är 1999 växelvis med ungdomens somrar på 1970-talet.

Jay är trött på sig själv och sitt liv, som inte verkar leda någonstans alls. Han dricker och är osocial i största allmänhet. Påhejad av en Specialare ser han ett hus till salu i Frankrike. det påminner honom om Joe, som alltid pratade om att köpa ett slott i där. Jay får för sig att det här är just det rätta huset, impulsköper det och lämnar England och Kerry. Han blir helt tagen av naturen, huset, byn, vin- och trädgården. Hans närmaste granne Marise vill inte veta av honom, men han får hennes tragiska och gåtfulla historia berättad för sig på byns café. Han blir inspirerad och börjar skriva igen. Det flyter på som aldrig förr och han både känner av, ser och talar med Joe, som tycks finnas där på plats både i huset och trädgården. Vi får följa med bylivet, skvallret, Jays skrivande och trädgårdsarbete. Småningom lär han också känna grannen närmare.

Boken är en varm berättelse att bli glad av. Den är lättläst och jag gillar naturbeskrivningarna, som är så kärleksfulla. Jag gillar också touchen av det magiska, som om det finns någon bredvid oss när vi behöver just den personen allra mest. Jag ska inte avslöja slutet här. Det får ni själva läsa er till. Men det är riktigt bra. Det här är en feelgoodbok, som passar utmärkt i hängmattan.
Den pocketversion jag har läst kom ut på svenska år 2006.
Mycket nöje!

Den sjätte passageraren

I maj smygstartade jag deckarsäsongen med att läsa Den sjätte passageraren skriven av Theodor Kallifatides. Kriminalroman står det på pärmen, men…

Boken handlar om ett litet propeöllerplan som en vacker augustisöndag störtar i den lilla sjön Getaren. Planet var på väg från Amsterdam till Bromma. Sju kroppar dras upp ur sjön. En av dem är en mörkhyad pojke i 12 – 13-årsåldern. Kriminalkommissarie Kristina Vendel får hand om fallet. Det är svårt att hitta gemensamma kopplingar mellan de förolyckade. Och det är framförallt svårt att få pojken identifierad.

Det här var nog inte bästa boken att börja deckarsäsongen med. Kallifatides vackra språk passar inte alls i detta sammanhang. Det är svårt att få grepp om personerna och spänningen lyser med sin frånvaro. Kort och gott, ni behöver inte läsa den här boken!

Tur att boken inte är min. ”Lånade” den från bokbytarhörnet på jobbet och dit återvände den.

den_sjatte_passageraren

Lang

I maj i år läste jag boken Lang, skriven av Kjell Westö. Det var riktigt skönt att läsa en finlandssvensk bok mellan verserna. Boken handlar om TV-pratshowvärden Christian Lang, som redan i tonåren väckte avund. Han hade tidigt framgång bland flickorna/kvinnorna och har haft framgång både i TV och som författare. När vi nu möter Lang en mörk natt i november är han på väg utför. Hans pratshow är inte vad den varit. Han är frånskild och har inte så bra kontakt med sin 19-åriga son Johan. Lang har också tappat förmågan att skriva och driver omkring lite vilset. I detta tillstånd av en sorts leda och meningslöshet träffar han Sarita. Han utgår från att det är ett engångsligg, men det blir inte riktigt så. Mer än så här ska jag inte avslöja för att inte ta spänningen ifrån er, som ännu inte har läst romanen. Den kom ut redan år 2002, så det var ju verkligen på tiden att läsa den nu.

Boken är en relationsroman om besatthet, om kändisvärldens avigsidor och om det anonyma storstadslivet där skuggor och hemligheter lurar. Westö skriver bra. Personporträtten är trovärdiga och helsingforsmiljöerna detaljrika. Jag var inte alls säker på att jag skulle tycka om boken. Varför skulle jag vilja läsa om en manlig fullblodsegoist på fallrepet? Men boken är spännande och psykologiskt mångbottnad.

lang_150

 

Räddaren i nöden

– Va, har du inte läst den, utropade de två yngsta ätteläggen i korus tidigare i vår.
– Det är ju en klassiker, fortsatte de i mästrande ton.
Håhåjaa, jag minns en tid då jag fick försöka med lock och pock att de skulle läsa nånting annat än Kalle Ankas pocket-böcker. Och se nu hur långt de har kommit! Nu kan de mästra mamma!

Jag beslöt alltså att inleda maj månad med att ta itu med klassikern Räddaren i nöden, skriven av J.D. Salinger. Den gavs ursprungligen ut i USA år 1951. Boken handlar om 16-åriga Holden Caufield, som just har blivit relegerad från en skola än en gång. Han har underkänt i alla betyg utom engelska. Han tycker att livet är för jävligt, avskyr eller retar sig på nästan allt och alla. Det verkar som om den enda han tycker om är sin lillasyster. Han beslutar lämna skolan före jullovet inleds och driver omkring några dagar i New York för han vågar inte åka hem före han är väntad.

Han går på nattklubbar och barer, känner sig ensam, ringer runt till bekanta och halvbekanta, beter sig svinaktigt mot en flicka, som gärna skulle vilja vara hans utvalda om han blott kunde uppföra sig. Han träffar sin favoritlärare från en av de skolor han tidigare blivit relegerad från. Han driver omkring planlöst och pengarna sinar, så han smyger hem och lånar lillsyrrans julklappspengar. Han drömmer om att sticka iväg och strunta i alltihop, som har med skolor, utbildning och vuxenliv att göra.

Det här en kultbok, som handlar om ungdomens revolt mot den stela vuxenvärlden. Holden har genomskådat allt och han vill inte ingå i det där förljugna spelet med en massa idioter. Den väckte rabalder när den kom ut och det kan jag förstå.

En klassiker skall ju vara tidlös och jag vet nu inte riktigt med den här boken. Jag får liksom aldrig tag i den. För mej är det på något sätt för amerikanskt och för långt från dagens verklighet. Men så är jag ju inte heller vare sig ung eller pojke. Boken är välskriven och det är spännande att följa med Holdens förehavanden i New York. Jag är lite rädd att det ska gå på tok för honom. Salinger skildrar de olika situationerna insiktsfullt och bra. Men ändå… för mig är det något som ändå blir och fattas.
Jag tror nog att jag får ta itu med någon rysk klassiker istället senare i sommar.

9789174293814_200Idag för jag den här tillbaka till biblioteket, så nu kan ni låna den om ni blev nyfikna!

 

Medan jag var ung

Förra månaden läste jag ut boken Medan jag var ung Ego-historia från 1900-talet, skriven av Yvonne Hirdman. En diger bok som handlar om Hirdmans barndoms- och ungdomsår. Och intressanta skeden i feminismens historia går parallellt med hennes dagboksanteckningar. I juni år 2010 läste jag Hirdmans bok Den röda grevinnan. En bok som handlade om Yvonnes mamma.

Hirdman är alltså historiker och hon är en av dem som lade grunden till kvinnoforskningen i Sverige. Hon har varit professor i kvinnohistoria vid Göteborgs universitet och professor i genushistoria vid Stockholms universitet. Hon har gett ut flertalet böcker bl a om Alva och Gunnar Myrdal. I Medan jag var ung berättar hon om hur det var när hennes dröm om femme fatale-kvinnan från 1950-talet krockar med verkligheten på 1960-talet. I återblickar från hennes dagbok minns hon hur det var då. Hur det var att vara ung kvinna, förvärvsarbeta utan dagis, hur det var att kämpa och hur svårt det där med sex och män var. De snöpte hennes tankar och fick henne att tvivla på sig själv. Hon ger också en bra inblick i den hårda akademiska världen där vit kristen man är normen och där männen omges av ett nätverk kvinnorna saknar.

Hirdman ger en skoningslös bild av sig själv. Hon är lat i skolan och ids inte läsa läxor eller anstränga sig. Som genom ett under får hon ändå sin studentmössa och börjar småningom studera historia. Hon får tidigt barn med en ung kille hon inte är förälskad i och det slutar förstås i skilsmässa. Hon berättar också om sin grekiska semesterförälskelse, som pågår några år. Framförallt berättar hon om sin forskning och kvinnokampen när hon äntligen blir medveten och slutar leva i sin bubbla. Politiken beskriver hon också och då framförallt socialdemokratin.

Jag uppskattar att hon inte lämnar ut sina närmaste. Det är lätt hänt i en självbiografisk bok, som den här. De manliga akademiker som nämns i boken har jag ingen koll på. Hirdman ser smått förvånat på vad som händer på 1990-talet när kvinnokampen plötsligt handlar om våld istället för jämställdhet. Vad har hänt? Och vart är vi på väg? Från suckande understimulerade hemmafruar till blåslagna våldsoffer…

Boken ger mej många aha-upplevelser och samtidigt skäms jag lite. Det finns så mycket som jag tagit för givet, såsom dagvård, förvärvsarbete på lika villkor osv. Men verkligheten är inte lika för alla och kvinnan förtjänar fortfarande mindre än mannen i många branscher. Och inom hälsovården är det fortfarande vit man som är normen när värden för bl a kolesterol o.dyl anges. Jag borde kanske bli mera medveten och alltid, alltid sätta fingret på den ömmande punkten. Men här i Finland tar vi kvinnor det med ro, ser tiden an och hoppas att det blir bättre nån gång. Alltmedan regeringen nu försöker montera ner välfärdsstaten och gissa vem som drabbas då?

9789170378164-194x300

En näve grus

Just nu firas läsveckan runt om i landet. Själv har jag verkligen legat lågt beträffande läsningen, i synnerhet av böcker. Datalitteratur och tidningar har jag hållit mej någorlunda ajour med, men det är också allt.
I mars lyckades jag dock slutföra den lilla självbiografiska boken En näve grus av Louise Hoffsten och Lena Katarina Swanberg. Hoffsten är en fullfjädrad bluesartist och i den här boken ger hon en lägesrapport om sin MS. Som läsare får vi följa med hennes kamp för att må bra och inte förvärra muskelsjukdomen. Musikbraschen är tuff för vem som helst och än värre blir det när man som Hoffsten inte tål stress eller plötsliga förändringar, som drar mattan undan fötterna på en. Vi får veta varför hon valt att göra vissa saker, får följa med henne när hon ska ta det svåra beslutet om att delta eller ej i Melodifestivalen i Sverige. Läsarna får också följa henne på hennes väg mot accepterandet av den obotliga sjukdomen. Hoffsten är en sann kämpe och  hon verkar hitta sin jämvikt efter en lång och snårig vandring. I hennes sökande kommer hon i kontakt med många spännande människor.
Kärleken till musiken går som en röd tråd genom boken. Musiken är det som håller Hoffsten uppe

När jag läser boken får jag en känsla av att Hoffsten sitter på min soliga terrass och berättar sin historia för mig. Det känns som om hon talar direkt med mig. Historierna serveras i lagom små portioner så att jag inte behöver svälja allt det svåra och kämpiga på en gång. Det som inte är lika bra med det här berättargreppet är att det ibland blir lite tjatigt med de många upprepningarna. Då skulle jag ha lust att säga åt henne;
– Det där vet jag redan. Det berättade du ju alldeles nyss.

9789137143293Bilden är från bokförlagets hemsida.

Maskrosgudens barn

I november förra året fick jag äntligen tid att läsa Maskrosgudens barn av Sabine Forsblom. Tidigare på hösten hade jag haft glädjen att se både henne och Mikaela Strömberg på deras litterära turné genom östnyland.

Maskrosgudens barn tar vid där Forsbloms debutbok, Maskrosguden slutade. Vi får följa med Bettinas barndom och tonårstid, hennes första trevande steg mot vuxen kvinna. Vi får också stifta bekantskap med den hårda skolvärlden där tyskaläraren Eva Brunström, en riktig sadist, plågar eleverna. Man ska akta sig för att hamna i hennes blickfång. Här finns saftiga beskrivningar från arbetarklassens liv och leverne. Hur livet i en våning i ett nybyggt höghusområde tar knäcken på dem som bott i hus med egen trädgård. Här finns också en härlig beskrivning på en ishockeymatch mellan Finland och Sovjetunionen. Den är så mitt i prick. Jag känner igen min egen far i kommentarerna framför tv:n, dock med den skillnaden att han inte tog till flaskan då Finland förlorade.
Dråplig är också beskrivningen av skolresan till Leningrad.
Ibland gör det ont att följa med Bettina, i synnerhet de gånger man ser att hon blir utnyttjad, ingen förstår henne eller hon blir utfryst i skolan. Det är inte lätt att vilja så mycket med begränsade resurser. Att stångas, spränga gränser och försöka hitta rätt. Det borde finnas en varm och kärleksfull famn för alla.

Forsblom skriver bra, en hel del dialekt har hon fått lämna bort, vilket jag tycker är synd. Men språket och dialogerna fungerar fint ändå. Det är mustigt och beskrivande utan att bli för påfluget. Ibland störs jag lite av hoppen i tid och miljö, liksom att det är så många namn och människor att hålla reda på.
En bra bok även om jag gillade debutboken bättre.

maskrosgudens_barn