Skip to content

Lang

I maj i år läste jag boken Lang, skriven av Kjell Westö. Det var riktigt skönt att läsa en finlandssvensk bok mellan verserna. Boken handlar om TV-pratshowvärden Christian Lang, som redan i tonåren väckte avund. Han hade tidigt framgång bland flickorna/kvinnorna och har haft framgång både i TV och som författare. När vi nu möter Lang en mörk natt i november är han på väg utför. Hans pratshow är inte vad den varit. Han är frånskild och har inte så bra kontakt med sin 19-åriga son Johan. Lang har också tappat förmågan att skriva och driver omkring lite vilset. I detta tillstånd av en sorts leda och meningslöshet träffar han Sarita. Han utgår från att det är ett engångsligg, men det blir inte riktigt så. Mer än så här ska jag inte avslöja för att inte ta spänningen ifrån er, som ännu inte har läst romanen. Den kom ut redan år 2002, så det var ju verkligen på tiden att läsa den nu.

Boken är en relationsroman om besatthet, om kändisvärldens avigsidor och om det anonyma storstadslivet där skuggor och hemligheter lurar. Westö skriver bra. Personporträtten är trovärdiga och helsingforsmiljöerna detaljrika. Jag var inte alls säker på att jag skulle tycka om boken. Varför skulle jag vilja läsa om en manlig fullblodsegoist på fallrepet? Men boken är spännande och psykologiskt mångbottnad.

lang_150

 

Räddaren i nöden

– Va, har du inte läst den, utropade de två yngsta ätteläggen i korus tidigare i vår.
– Det är ju en klassiker, fortsatte de i mästrande ton.
Håhåjaa, jag minns en tid då jag fick försöka med lock och pock att de skulle läsa nånting annat än Kalle Ankas pocket-böcker. Och se nu hur långt de har kommit! Nu kan de mästra mamma!

Jag beslöt alltså att inleda maj månad med att ta itu med klassikern Räddaren i nöden, skriven av J.D. Salinger. Den gavs ursprungligen ut i USA år 1951. Boken handlar om 16-åriga Holden Caufield, som just har blivit relegerad från en skola än en gång. Han har underkänt i alla betyg utom engelska. Han tycker att livet är för jävligt, avskyr eller retar sig på nästan allt och alla. Det verkar som om den enda han tycker om är sin lillasyster. Han beslutar lämna skolan före jullovet inleds och driver omkring några dagar i New York för han vågar inte åka hem före han är väntad.

Han går på nattklubbar och barer, känner sig ensam, ringer runt till bekanta och halvbekanta, beter sig svinaktigt mot en flicka, som gärna skulle vilja vara hans utvalda om han blott kunde uppföra sig. Han träffar sin favoritlärare från en av de skolor han tidigare blivit relegerad från. Han driver omkring planlöst och pengarna sinar, så han smyger hem och lånar lillsyrrans julklappspengar. Han drömmer om att sticka iväg och strunta i alltihop, som har med skolor, utbildning och vuxenliv att göra.

Det här en kultbok, som handlar om ungdomens revolt mot den stela vuxenvärlden. Holden har genomskådat allt och han vill inte ingå i det där förljugna spelet med en massa idioter. Den väckte rabalder när den kom ut och det kan jag förstå.

En klassiker skall ju vara tidlös och jag vet nu inte riktigt med den här boken. Jag får liksom aldrig tag i den. För mej är det på något sätt för amerikanskt och för långt från dagens verklighet. Men så är jag ju inte heller vare sig ung eller pojke. Boken är välskriven och det är spännande att följa med Holdens förehavanden i New York. Jag är lite rädd att det ska gå på tok för honom. Salinger skildrar de olika situationerna insiktsfullt och bra. Men ändå… för mig är det något som ändå blir och fattas.
Jag tror nog att jag får ta itu med någon rysk klassiker istället senare i sommar.

9789174293814_200Idag för jag den här tillbaka till biblioteket, så nu kan ni låna den om ni blev nyfikna!

 

Medan jag var ung

Förra månaden läste jag ut boken Medan jag var ung Ego-historia från 1900-talet, skriven av Yvonne Hirdman. En diger bok som handlar om Hirdmans barndoms- och ungdomsår. Och intressanta skeden i feminismens historia går parallellt med hennes dagboksanteckningar. I juni år 2010 läste jag Hirdmans bok Den röda grevinnan. En bok som handlade om Yvonnes mamma.

Hirdman är alltså historiker och hon är en av dem som lade grunden till kvinnoforskningen i Sverige. Hon har varit professor i kvinnohistoria vid Göteborgs universitet och professor i genushistoria vid Stockholms universitet. Hon har gett ut flertalet böcker bl a om Alva och Gunnar Myrdal. I Medan jag var ung berättar hon om hur det var när hennes dröm om femme fatale-kvinnan från 1950-talet krockar med verkligheten på 1960-talet. I återblickar från hennes dagbok minns hon hur det var då. Hur det var att vara ung kvinna, förvärvsarbeta utan dagis, hur det var att kämpa och hur svårt det där med sex och män var. De snöpte hennes tankar och fick henne att tvivla på sig själv. Hon ger också en bra inblick i den hårda akademiska världen där vit kristen man är normen och där männen omges av ett nätverk kvinnorna saknar.

Hirdman ger en skoningslös bild av sig själv. Hon är lat i skolan och ids inte läsa läxor eller anstränga sig. Som genom ett under får hon ändå sin studentmössa och börjar småningom studera historia. Hon får tidigt barn med en ung kille hon inte är förälskad i och det slutar förstås i skilsmässa. Hon berättar också om sin grekiska semesterförälskelse, som pågår några år. Framförallt berättar hon om sin forskning och kvinnokampen när hon äntligen blir medveten och slutar leva i sin bubbla. Politiken beskriver hon också och då framförallt socialdemokratin.

Jag uppskattar att hon inte lämnar ut sina närmaste. Det är lätt hänt i en självbiografisk bok, som den här. De manliga akademiker som nämns i boken har jag ingen koll på. Hirdman ser smått förvånat på vad som händer på 1990-talet när kvinnokampen plötsligt handlar om våld istället för jämställdhet. Vad har hänt? Och vart är vi på väg? Från suckande understimulerade hemmafruar till blåslagna våldsoffer…

Boken ger mej många aha-upplevelser och samtidigt skäms jag lite. Det finns så mycket som jag tagit för givet, såsom dagvård, förvärvsarbete på lika villkor osv. Men verkligheten är inte lika för alla och kvinnan förtjänar fortfarande mindre än mannen i många branscher. Och inom hälsovården är det fortfarande vit man som är normen när värden för bl a kolesterol o.dyl anges. Jag borde kanske bli mera medveten och alltid, alltid sätta fingret på den ömmande punkten. Men här i Finland tar vi kvinnor det med ro, ser tiden an och hoppas att det blir bättre nån gång. Alltmedan regeringen nu försöker montera ner välfärdsstaten och gissa vem som drabbas då?

9789170378164-194x300

En näve grus

Just nu firas läsveckan runt om i landet. Själv har jag verkligen legat lågt beträffande läsningen, i synnerhet av böcker. Datalitteratur och tidningar har jag hållit mej någorlunda ajour med, men det är också allt.
I mars lyckades jag dock slutföra den lilla självbiografiska boken En näve grus av Louise Hoffsten och Lena Katarina Swanberg. Hoffsten är en fullfjädrad bluesartist och i den här boken ger hon en lägesrapport om sin MS. Som läsare får vi följa med hennes kamp för att må bra och inte förvärra muskelsjukdomen. Musikbraschen är tuff för vem som helst och än värre blir det när man som Hoffsten inte tål stress eller plötsliga förändringar, som drar mattan undan fötterna på en. Vi får veta varför hon valt att göra vissa saker, får följa med henne när hon ska ta det svåra beslutet om att delta eller ej i Melodifestivalen i Sverige. Läsarna får också följa henne på hennes väg mot accepterandet av den obotliga sjukdomen. Hoffsten är en sann kämpe och  hon verkar hitta sin jämvikt efter en lång och snårig vandring. I hennes sökande kommer hon i kontakt med många spännande människor.
Kärleken till musiken går som en röd tråd genom boken. Musiken är det som håller Hoffsten uppe

När jag läser boken får jag en känsla av att Hoffsten sitter på min soliga terrass och berättar sin historia för mig. Det känns som om hon talar direkt med mig. Historierna serveras i lagom små portioner så att jag inte behöver svälja allt det svåra och kämpiga på en gång. Det som inte är lika bra med det här berättargreppet är att det ibland blir lite tjatigt med de många upprepningarna. Då skulle jag ha lust att säga åt henne;
– Det där vet jag redan. Det berättade du ju alldeles nyss.

9789137143293Bilden är från bokförlagets hemsida.

Maskrosgudens barn

I november förra året fick jag äntligen tid att läsa Maskrosgudens barn av Sabine Forsblom. Tidigare på hösten hade jag haft glädjen att se både henne och Mikaela Strömberg på deras litterära turné genom östnyland.

Maskrosgudens barn tar vid där Forsbloms debutbok, Maskrosguden slutade. Vi får följa med Bettinas barndom och tonårstid, hennes första trevande steg mot vuxen kvinna. Vi får också stifta bekantskap med den hårda skolvärlden där tyskaläraren Eva Brunström, en riktig sadist, plågar eleverna. Man ska akta sig för att hamna i hennes blickfång. Här finns saftiga beskrivningar från arbetarklassens liv och leverne. Hur livet i en våning i ett nybyggt höghusområde tar knäcken på dem som bott i hus med egen trädgård. Här finns också en härlig beskrivning på en ishockeymatch mellan Finland och Sovjetunionen. Den är så mitt i prick. Jag känner igen min egen far i kommentarerna framför tv:n, dock med den skillnaden att han inte tog till flaskan då Finland förlorade.
Dråplig är också beskrivningen av skolresan till Leningrad.
Ibland gör det ont att följa med Bettina, i synnerhet de gånger man ser att hon blir utnyttjad, ingen förstår henne eller hon blir utfryst i skolan. Det är inte lätt att vilja så mycket med begränsade resurser. Att stångas, spränga gränser och försöka hitta rätt. Det borde finnas en varm och kärleksfull famn för alla.

Forsblom skriver bra, en hel del dialekt har hon fått lämna bort, vilket jag tycker är synd. Men språket och dialogerna fungerar fint ändå. Det är mustigt och beskrivande utan att bli för påfluget. Ibland störs jag lite av hoppen i tid och miljö, liksom att det är så många namn och människor att hålla reda på.
En bra bok även om jag gillade debutboken bättre.

maskrosgudens_barn

Mord på Mauritius

I morse avslutade jag jullovets sista deckare, Mord på Mauritius, skriven av Jan Mårtenson. Härefter får det bli lite annan litteratur och när jag återgår till jobbet i full skala nästa vecka kommer fritiden att krympa och lästakten att trappas av.

För ungefär en månad sedan träffade jag i grannstaden på en kollega från för ungefär 30 år sedan. Hon berättade att hon nu som pensionär läser mycket, mest biografier eller historiska romaner. Själv berättade att jag läser allt möjligt.
– Läser du deckare också, frågade hon
– Ja, det gör jag.
Sen började hon fråga om den ena deckarförfattaren efter den andra och jag sade vilka jag gillar och vilka jag slutat läsa.
– Tycker du om Jan Mårtensons böcker?
– Jaa, svarade jag lite dröjande. Sedan började jag fundera. När hade jag senast läst en Homandeckare? På 1970-talet? Eller på 1980-talet? Men nu har jag rättat till den tidsluckan.

Boken handlar alltså om antikhandlare Johan Kristian Homan, som tillsammans med sin flickvän Francine reser ner till sagoön Mauritius. De åker för att träffa hennes släktingar, Jaques och Veda. På lyxhotellet President finns en hel drös med andra svenskar med finansmannen Anders Högman i spetsen. Det är middagar, solbad vid poolkanten och lättsamt umgänge som gäller ända tills en svensk faller svårt i hotelltrappan och bryter nacken. Är det en olyckshändelse? Senare mördas Högmans högra hand, Erik Fridlund. Vem ligger bakom det rånmordet? Och vem har motiv? Homan hamnar mitt i hetluften.

Det här en riktig gammaldags pusseldeckare, där olika ledtrådar strös omkring och motiv och förövare kan vara lite vad och vem som helst. Snabbt har jag gissat rätt angående olyckshändelsen i trappan. Men fallet Fridlund är en svårare nöt att knäcka. Så där riktigt superspännande tycker jag inte att det blir. Ni vet så där att man som läsare rycks med och inte kan lägga boken ifrån sig. Mårtenson skriver omständligt och pratigt. Här finns ett stort persongalleri med en hel del ex och andra relationer, som stundvis gör det svårt att hålla reda på alla. Mycket detaljerat, onödigt detaljerat beskrivs både drinkar och vad som äts. Att pommes fritesen är fingertjock är av underordnad betydelse för mej. Mårtenson ger också en lektion i ön Mauritius historia och frimärkshandeln. Därtill finns en hel del antikviteter nämnda, liksom olika tavlor. De två sistnämnda sakerna har inte heller så mycket med mordfallen att göra. Jag stör mej också på fotnoterna med hänvisningar till tidigare Homan-deckare.
Prologen i boken ger en bra upptakt till handelserna, så att man lär känna människorna och epilogen i slutet ger en överraskande förklaring till händelserna. Homan försöker på klassiskt maner avslöja mördaren inför öppen ridå.

Och gillar jag den här? Njaaa, inte lika mycket som tidigare. Jag tröttnar fort på den här lite gammaldags stilen att skriva. Dock tror jag att det inte är sista Homan-deckaren jag läser.

mord_på_Mauritius

 

Den dubbla tystnaden

Ännu en deckare har jag hunnit med, Den dubbla tystnaden, skriven av Mari Jungstedt. Miljön är Gotland och Fårö. Det är försommar och tre par goda vänner från ett välmående villaområde i Visby är på sin årliga semestertripp. De delar allt i vardagen, barnpassning, städning osv. Nånting händer dock för plötsligt hittas den ena maken död på Karlsö klippor och ena frun visar sig efter några dagar vara försvunnen. Vad är det som sker? Som om detta inte skulle räcka får kommissarie Anders Knutas med kollegan Karin Jacobsson vetskap om en åldrad man som flutit i land i Ventspils i Lettland, en svensk man. Är de här händelserna relaterade till varandra? Eller är det en slump?

Det här är Jungstedts sjunde bok. Hon skriver bra och inkännande. Storyn flyter bra på och det är spännande. Här finns en del förgreningar för i busken lurar en stalker på änkan. Kan han vara den skyldiga? Båda kommissarierna har sina bekymmer i privatlivet, men dock inte så mycket att de helt övertar deras tankekraft och förmåga.

den_dubbla_tystnaden