Skip to content

Mord på Mauritius

I morse avslutade jag jullovets sista deckare, Mord på Mauritius, skriven av Jan Mårtenson. Härefter får det bli lite annan litteratur och när jag återgår till jobbet i full skala nästa vecka kommer fritiden att krympa och lästakten att trappas av.

För ungefär en månad sedan träffade jag i grannstaden på en kollega från för ungefär 30 år sedan. Hon berättade att hon nu som pensionär läser mycket, mest biografier eller historiska romaner. Själv berättade att jag läser allt möjligt.
– Läser du deckare också, frågade hon
– Ja, det gör jag.
Sen började hon fråga om den ena deckarförfattaren efter den andra och jag sade vilka jag gillar och vilka jag slutat läsa.
– Tycker du om Jan Mårtensons böcker?
– Jaa, svarade jag lite dröjande. Sedan började jag fundera. När hade jag senast läst en Homandeckare? På 1970-talet? Eller på 1980-talet? Men nu har jag rättat till den tidsluckan.

Boken handlar alltså om antikhandlare Johan Kristian Homan, som tillsammans med sin flickvän Francine reser ner till sagoön Mauritius. De åker för att träffa hennes släktingar, Jaques och Veda. På lyxhotellet President finns en hel drös med andra svenskar med finansmannen Anders Högman i spetsen. Det är middagar, solbad vid poolkanten och lättsamt umgänge som gäller ända tills en svensk faller svårt i hotelltrappan och bryter nacken. Är det en olyckshändelse? Senare mördas Högmans högra hand, Erik Fridlund. Vem ligger bakom det rånmordet? Och vem har motiv? Homan hamnar mitt i hetluften.

Det här en riktig gammaldags pusseldeckare, där olika ledtrådar strös omkring och motiv och förövare kan vara lite vad och vem som helst. Snabbt har jag gissat rätt angående olyckshändelsen i trappan. Men fallet Fridlund är en svårare nöt att knäcka. Så där riktigt superspännande tycker jag inte att det blir. Ni vet så där att man som läsare rycks med och inte kan lägga boken ifrån sig. Mårtenson skriver omständligt och pratigt. Här finns ett stort persongalleri med en hel del ex och andra relationer, som stundvis gör det svårt att hålla reda på alla. Mycket detaljerat, onödigt detaljerat beskrivs både drinkar och vad som äts. Att pommes fritesen är fingertjock är av underordnad betydelse för mej. Mårtenson ger också en lektion i ön Mauritius historia och frimärkshandeln. Därtill finns en hel del antikviteter nämnda, liksom olika tavlor. De två sistnämnda sakerna har inte heller så mycket med mordfallen att göra. Jag stör mej också på fotnoterna med hänvisningar till tidigare Homan-deckare.
Prologen i boken ger en bra upptakt till handelserna, så att man lär känna människorna och epilogen i slutet ger en överraskande förklaring till händelserna. Homan försöker på klassiskt maner avslöja mördaren inför öppen ridå.

Och gillar jag den här? Njaaa, inte lika mycket som tidigare. Jag tröttnar fort på den här lite gammaldags stilen att skriva. Dock tror jag att det inte är sista Homan-deckaren jag läser.

mord_på_Mauritius

 

Den dubbla tystnaden

Ännu en deckare har jag hunnit med, Den dubbla tystnaden, skriven av Mari Jungstedt. Miljön är Gotland och Fårö. Det är försommar och tre par goda vänner från ett välmående villaområde i Visby är på sin årliga semestertripp. De delar allt i vardagen, barnpassning, städning osv. Nånting händer dock för plötsligt hittas den ena maken död på Karlsö klippor och ena frun visar sig efter några dagar vara försvunnen. Vad är det som sker? Som om detta inte skulle räcka får kommissarie Anders Knutas med kollegan Karin Jacobsson vetskap om en åldrad man som flutit i land i Ventspils i Lettland, en svensk man. Är de här händelserna relaterade till varandra? Eller är det en slump?

Det här är Jungstedts sjunde bok. Hon skriver bra och inkännande. Storyn flyter bra på och det är spännande. Här finns en del förgreningar för i busken lurar en stalker på änkan. Kan han vara den skyldiga? Båda kommissarierna har sina bekymmer i privatlivet, men dock inte så mycket att de helt övertar deras tankekraft och förmåga.

den_dubbla_tystnaden

Snöjungfrun

När jag nu har läst både svenska och norska deckarförfattarinnor var det helt enkelt dags att ta itu med Snöjungfrun, skriven av Leena Lehtolainen. Hennes polis heter Maria Kallio och hon är både tuff och känslig. Boken handlar om Rosberga gård, en fristad för kvinnor. Kallio har varit där och föreläst om hur kvinnor kan försvara sig vid angrepp. En tid därefter hittas gårdens ägare, Elina Rosberg död under en gran. Kallio får hand om fallet, som är knepigt. Alla verkar ha många och stora hemligheter. Och gården har hyst en hel del udda existenser.

Det som skiljer Lehtolainen från sina nordiska medsystrar är att hon skriver mera realistiskt om polisarbetet. Utredningen går långsamt framåt. Det går inte alltid att få tag på dem man vill förhöra och så finns det annat på skrivbordet, som man också måste ta hand om. En fånge rymmer, en fånge som hotat Kallio och hennes kollega till livet. En hotfull situation uppstår och det går fel. Livet rullar på med sina vardagliga förtretligheter och det är svårt att pussla in privatlivet mitt i en mordutredning.

Lehtolainen skriver bra, men jag tror att den här boken borde jag ha läst på finska. Översättningen verkar så omständlig och det blir långa meningar, som ibland verkar onödigt konstruerade.

Snöjungfrun

Död joker

Kriminalromanen Död joker är skriven av Anne Holt. Hon är utan tvekan en av Norges deckardrottningar. Det här är en bok ur den tidiga produktionen, den utkom i pocketversion på svenska år 2001. Så här har jag ännu inte hunnit tröttna på kriminalkommissarien Hanne Wilhelmsen. Dock funderar jag nog lite över hur hon alls kan fungera som utredare med sin ständiga huvudvärk, stora irritation, en sambo som är dödssjuk och till råga på allt en barndom hon upplever som olycklig.

Boken börjar med att den framgångsrike chefsåklagaren Sigurd Halvorsruds hustru hittas död i parets hem. Hon är mördad. Huvudet har skilts från kroppen och den enda som varit hemma i huset vid mordtidpunkten är maken. Han blir huvudmisstänkt i fallet. Sakta nystas diverse ledtrådar upp och allting är inte riktigt det som det ser ut att vara. Många saker sker samtidigt på olika plan och som läsare undrar man hur det ska gå. Är han skyldig? Eller finns det en annan mördare? Hur ser sanningen ut i det här mordfallet?

Holt skriver bra och inkännande. Hon hör till de kvinnliga deckarförfattare jag gärna läser.

Spännande läsning minsann. Perfekt för jullovet. Det som tar slut imorgon. Nu är det tillbaks till grottekvarnen som gäller. Men efter imorgon är det ledigt några dagar igen. Så jag borde ju nog hinna läsa lite till.

död_joker

Det blod som spillts

Det är egentligen skönt att läsa deckare. De kräver inte så supermycket å ena sidan, å andra sidan kan de föra en med sig totalt om spänningen är den rätta. Nu under jullovet har jag hunnit läsa Det blod som spillts, skriven av Åsa Larsson. Det här är Larssons andra bok. Den första heter solstorm och är jättebra.

Nu har det gått nästan två år sedan mordet på Viktor Strandgård, religiös ledare. Ett mord som tvingade tillbaka Rebecka Martinsson till Kiruna. Hon är sjukskriven och mår dåligt i Stockholm. Ägarna till advokatbyrån där hon jobbar vet inte riktigt vad de skall göra med henne. Hittills har hon fått sitta som kuttersmycke i rättssalen. Men så bestäms att hon ska åka iväg norrut tillsammans med en kollega. De skall sälja in ett sorts paket bestående av advokat- och ekonomitjänster till församlingarna i norr.

Samtidigt som detta pågår utreder polisinspektör Anna-Mari Mella mordet på den kvinnliga prästen Mildred Nilsson. Hon var feminist och hamnade på kant med såväl sin arbetsgivare som jaktlaget, det vill säga männen i byn. Hon inrättade en stiftelse för vargskydd. Det rådda lite oegentligheter i ekonomin, som hon fick reda på och sålunda hade en hållhake på en av kollegerna. Polisen tror först att det är en copycat, som har mördat Mildred. Nån som har kopierat mordet på Strandgård. Sakta nystas hemligheter upp och Rebecka finner sig än en gång i händelsernas centrum. Mycket mot sin vilja.

Larsson skriver bra. Människoporträtten är trovärdiga och naturbeskrivningarna hisnande. Jag gillar speciellt det att poliserna i boken inte är så där trasiga att de inte klarar av att hålla fokus på det viktiga i utredningen. Martinsson är lite blek i den här boken, men så är hon ju också konvalescent och har fullt upp med att tackla sina egna hjärnspöken. en riktigt bra bok och jag har inte hunnit tröttna på Larsson än. Jag har ju också läst de två följande böckerna av henne.

det_blod_som_spillts

Stenhjärtat

Har fortsatt läsa deckare/spänningsromaner på mitt jullov. Boken Stenhjärtat, skriven av Katarina Wennstam börjar med att en 6 månaders flicka, Gloria kommer in akut till Astrid Lindgrens barnsjukhus i sin mammas famn. Babyn är medvetslös och måste omedelbart opereras. Rätt snart väcks misstankar om brott och kriminalkommissarie Charlotta Lugn får i uppgift att utreda vem som gett sig på Gloria.

Glorias familj får vi stifta bekantskap enbart genom förhör och det som farmor och mormor berättar om pappa Andreas och mamma Pernilla Björling. På det personliga planet får vi däremot följa både Lugn, målsägarbiträdet Shirin Sundin och åklagaren Theodor Dahlgren. Eftersom vi inte har möjlighet att riktigt krypa in under de misstänktas skinn blir det svårt att förstå hur någon kan utsätta ett spädbarn för så våldsam misshandel. Hur människor i närheten inte reagerar, osv. Det blir liksom mera en klinisk beskrivning av hur det kan gå till i rättssalen och vad som allt måste stämma för att få den skyldiga dömd. Lite tråkigt.

De medicinska beskrivningarna har jag svårt att ta till mej. Det blir för oerhört, för tungt och jag liksom känner smärtan i hela min kropp. Den smärta lilla Gloria inte kunnat uttrycka annat än med skrik, som förorsakat mera vanmakt hos förövaren.

Wennstam skriver bra och ger en god inblick i barnskyddsarbetet, utredningar, vittnesutsagor och domstolsarbetet. På slutet tycker jag att boken blir lite småtråkig med de ingående beskrivningarna från rättegången.

stenhjartat

Sophies historia

Före Luciadagen hann jag läsa ut boken Sophies historia av Jojo Moyes. Boken startar i Frankrike under första världskriget. Sophie Lefèvre driver tillsammans med systern familjens hotell i deras lilla hemstad. Deras män slåss vid fronten. Den nya tyska kommendanten, som anländer till hotellet blir blixtförälskad i porträttet av Sophie. Hon offrar mycket, dels för bybornas skull och dels för att få återse sin man. Hennes val har ödesdigra följder.

Nästan ett sekel senare återfinns porträttet hos Liv Halston. Det är en gåva av hennes man, som strax därefter hastigt dog. Liv älskar porträttet av många orsaker. Ett slumpartat möte gör att det ser ut som om hon skulle vara tvungen att avstå från tavlan. Vems är tavlan egentligen?

I boken får vi alltså följa med två unga kvinnor, deras öden och val. Hur de kämpar för det de tror på och älskar. Moyes har ett bra och innehållsrikt språk. En del finns skrivet mellan raderna och det gillar jag. Personporträtten är tecknade med säkra drag. Hon berättar medryckande och livligt.

Ändå är jag i slutet av boken lite tveksam. Gillar jag den här boken? Eller är den lite för lättsmält för mej? Känns lite som att det inte blir nånting kvar efter läsningen.

9789187343285_200_sophies-historia_pocket

Och nu önskar jag er alla ETT RIKTIGT BOKRIKT GOTT NYTT ÅR 2016 med många fina lässtunder!