I juni läste jag Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda. I en jättestor lägenhet i Paris bor adelsmannen Philibert. I samma hus bor den unge utbrände Camille på ett kallt och kyligt loft. Hon städar på kontor på natten. Han säljer vykort utanför museet. Som underhyresgäst har han en ung kock, Franck, som nästan jobbar ihjäl sig och som hamnar att ta hand om sin mormor, som blivit minnessvag. Hon har fallit i sin lilla stuga på landet och från sjukhuset flyttas hon till det förhatliga hemmet. Han försöker hälsa på så ofta han kan, men hemmet ligger en bit från Paris och han har endast en ledig dag i veckan. Ofta somnar han i besöksfåtöljen hos sin mormor. I ett års tid får vi följa med vad som händer dessa människor, hur deras vägar korsas och vad resultatet blir.
Boken är väl skriven med korta kapitel och mycket dialog. Den är lättläst och en riktig feelgood roman. Undan för undan får läsaren reda på de olika livsödena. Det här är en bästsäljare och det har också gjorts film på den. Och jo, jag ligger lite efter med den här läsningen. Boken har ju kommit ut redan år 2004 på franska och ett år senare i svensk översättning. Bonniers gav ut den i pocket format förra året.
Läs och njut.
Efter deckare och skräckroman var det dags för Fader vår, skriven av Inger Edelfeldt. Boken handlar om Anna, som jobbar som journalist. Hon har aldrig riktigt känt sig som en del av sin egen familj. När Annas pappa dör får hon veta att hon den hon trodde inte är hennes biologiska far. Hon får faderns namn och börjar söka sina rötter. Hon hamnar ute på landet till gården Hagbraket. Hon avslöjar sig inte och blir smått chockerad då fadern tar henne mellan benen. Hon flyr därifrån och försöker glömma honom. Senare ramlar hon över en artikel om healern Muni Ra på Hagbraket och det visar sig att det är hennes biologiske far, som har haft en hjärnblödning och nu botar sökare med kärleksenergi. Anna sänder e-post till Hagbraket och får lov att komma dit för en vistelse. Som journalist åker hon dit med intentionen att avslöja lurendrejeriet. Hennes halvsystrar har hand om Muni Ra, som tar emot de sökande på förmiddagarna. I det första mötet känner Anna en oförklarlig närvaro och värme. Hon längtar efter sin far och hon vill veta om han faktiskt har förändrat sig tack vare hjärnblödningen eller om alltihopa är bluff och lurendrejeri. Hon åker ifrån Hagbraket, men återvänder sedan många gånger i sitt sökande. Hon önskar att hon skulle få vara ensam med Muni Ra, att få lära känna människan som kanske finns eller inte finns där bakom.
Runt Hagbraket börjar det hända saker både bra och dåliga. Hennes ena halvsyster ber Anna läsa igenom ett manuskript, som ska bli en bok om Muni Ra och Hagbraket. Anna inser genast att den inte är publicerbar och att om den ges ut, så kommer den att förstöra allting. Journalisterna kommer att kasta sig över stället och dissekera människorna där. Anna slits mellan sin egen längtan och sanningssökandet. Finns det någonting högre, en helande kraft?
Boken handlar om vår existentiella längtan efter andlighet och en större mening med vårt liv. Edelfelt har verkat som författare i över 40 år. Hon skriver bra och lyckas genom Anna gestalta nutidsmänniskans flathet inför det oförklarliga. Allting skall serveras logiskt och med en bra förklaring. De högkyrkliga å sin sida verkar ha svårt med empatin. En läsvärd bok.
Sedan tröttnade jag på deckarna och gav skräckromanen en chans. Jag läste Sjuka själar av Kristina Ohlsson. Boken handlar om Lukas, som försvinner några dagar innan han ska ta studenten. Tre veckor senare hittas han medvetslös med stora skador. Han har drabbats av minnesförlust och kan inte svara på de frågor polisen ställer. Två andra personer har tidigare försvunnit på samma sätt, men Lukas är den enda som återvänt.
Efter tio år återvänder Lukas till sitt föräldrahem. Han vill försöka ta reda på sanningen och få reda på vem som en gång förstörde hans liv. Mitt emot hans föräldrar bor Fannys pappa. Fanny har aldrig hittats och fadern tror att det finns en chans att hon fortfarande lever. Han vill ha svar av Lukas. Vill veta vad som hände vid försvinnandet. Pappan tror att Lukas har svaret på frågorna och att Lukas fejkar sin minnesförlust. Men Lukas minns inte och han behöver själv få veta sanningen för att få frid.
Samtidigt flyttar Anna och David in i den gamla prästgården. De ska börja sitt nya liv där. Anna mår dock inte bra i huset. Hon hittar ett järnkors nergrävt i trädgården och tolkar det som att någon vill dem illa. Huset väcker stark oro hos henne. Hon blir inlåst i garaget och kommer inte ut. Anna försöker rädda sig och David. Men är det redan försent?
I början av boken tänker jag: Blah, ska det aldrig börja hända nånting. Sedan grips jag av den smygande skräcken och kan inte sluta läsa. Intensivt önskar jag att Lukas skulle minnas, att någon lucka skulle öppnas och att han skulle få reda på sanningen. Det är som om jag skulle gå med honom och famla i mörkret. Jag fastnar så totalt i boken att jag inte kan lägga den ifrån mej förrän jag vet hur det går för Lukas. Hela natten läser jag. Tänker inte avslöja slutet här. Det får ni allt själv läsa. Om ni är rädda av er, så läs inte boken när ni är ensamma hemma.
Elly Griffiths måste ju få en ärlig chans, så jag fortsatte att läsa hennes åttonde bok, som kom ut på svenska förra året (2016). Boken En kvinna i blått handlar om kvinnoprästmotståndet bland stockkonservativa prelater och troende. Druiden Cathbad, som är kattvakt hos en vän i Walsingham, får en kväll syn på en kvinna i vit skrud och blå mantel på en kyrkogård. Eftersom han befinner sig på en pilgrimsort tror han att han har sett självaste Jungfru Maria. Följande morgon hittas kvinnan mördad i ett dike.
Ungefär samtidigt blir arkeologen Ruth Galloway kontaktad av sin väninna, som är präst. Väninnan har fått hotfulla anonyma brev. Det är någon som avskyr kvinnliga präster och refererar till arkeologiska fynd i Walsingham. Brevskrivaren använder formuleringen ”en kvinna i blått, gråtande över världen”.
Trots hotbreven hålls det ändå ett årligt seminarium för de kvinnliga prästerna
Det lilla samhället förbereder sig för det årliga påskspelet medan kriminalkommissarie Harry Nelson och Galloway jagar en mördare. Skall de hinna innan nästa offer är ett faktum?
Jakten på mördaren är intensiv och som läsare är man lika vilsen, som Nelson och Galloway. Fakta varvas med mystik och övertro.
Okej, nu har jag gett Griffiths en chans och nej tack, för min del får nog hennes böcker vara. Kanske jag gör ett nytt försök senare, vem vet. Som sommarläsning i hängmattan passar den säkert bra.
I maj läste jag lite deckare, mest på jakt efter någon ny författare att ta till sig. Men jag är så kräsen att det vill inte riktigt lyckas. På närbiblioteket utanför stan rekommenderades Elly Griffiths, så jag lånade den sjunde boken i hennes serie om arkeologen Ruth Galloway. Boken heter De öde fälten. Första boken om Galloway för min del.
En grävmaskinist hittar ett flygplansvrak från andra världskriget på en byggarbetsplats i Norfolk. I cockpiten hittas ett lik, som dock inte hör hemma i planet. Galloway lyckas med hjälp av DNA-prov identifiera kroppen som Fred Blackstock. Kriminalkommissarie Harry Nelson får hand om fallet. Ytterligare en kropp hittas och mystiken tätnar. Vad är det egentligen som händer? Och vad har familjen Blackstock med fallet att göra? Långsamt nystas gåtan upp och här saknas inte dramatik.
Boken har klassats, som engelsk mysdeckare. Tjaaa, kanske man kan säga så. Jag grips inte riktigt av någon spänning så där på allvar utan läser rätt slentrianmässigt igenom boken. Griffiths skriver bra, men jösses så trött jag är på de här kriminalarna med sina stora personliga problem. Hur sjutton ska de kunna lösa mordgåtor om de går omkring med en massa annat dravel i huvudet? Jag bara undrar! I det här fallet så har då Nelson varit otrogen mot sin fru och gjort Galloway med barn. Så han har en dotter utanför äktenskapet, en dotter som hans fru Michelle har accepterat. I den här boken börjar dottern skolan. Ruth Galloway å sin sida velar hit och dit. Ska hon slå sig ihop med den amerikanske programledaren, Frank Barker, som hon tidigare har haft ihop det med och som nu dyker upp för att göra ett nytt historiskt tv-program om de övergivna flygplansfälten i Norfolk. Eller ska hon fortsätta att gå och tråna efter Nelson. Och nej, jag är inte riktigt för sådana här snyfthistorier där kvinnor på något sätt ändå nedvärderas. Om Galloway nu är så klok, som hon utmålas, så borde hon inte då klara av sitt kärleksliv lite bättre?
Snälla, ge mej en deckare där kriminalkommissarien löser mordgåtor på riktigt och inte trasslar runt i privatlivet!
Här är det tyvärr glest mellan inläggen. Verkar som om det aldrig riktigt finns tid för vare sig det ena eller det andra.
Den här månaden har jag i varje fall hunnit läsa boken En smak av vin, skriven av Joanne Harris. Det är tredje delen i hennes mattrilogi där böckerna Choklad och En doft av apelsin ingår. Dem har jag inte läst och de är inte heller någon fortsättningsserie utan helt fristående böcker.
En doft av vin handlar om författaren Jay Mackintosh. Hans debutroman Jackapple Joe höjdes till skyarna, men det har nu gått tio år sedan dess och nu har han drabbats av skrivkramp. Boken börjar med en presentation av Jay, 37 år, hans sex vinflaskor, Specialarna och Jays sambo Kerry. Jay öppnar en av Specialarna och i följande kapitel är vi tillbaka i hans ungdomsår i Pog Hill sommaren 1975. En sommar då han lärde känna gruvarbetaren Joe Cox, som hade verkligt gröna fingrar och kunde odla vad som helst var som helst. Det vilar också ett stänk av magi och mystik över honom. Jay är en butter och framförallt mycket arg tonåring. Han känner sig sviken och är ilsken över föräldrarnas skilsmässa. Läsarna får följa med Jays liv i London är 1999 växelvis med ungdomens somrar på 1970-talet.
Jay är trött på sig själv och sitt liv, som inte verkar leda någonstans alls. Han dricker och är osocial i största allmänhet. Påhejad av en Specialare ser han ett hus till salu i Frankrike. det påminner honom om Joe, som alltid pratade om att köpa ett slott i där. Jay får för sig att det här är just det rätta huset, impulsköper det och lämnar England och Kerry. Han blir helt tagen av naturen, huset, byn, vin- och trädgården. Hans närmaste granne Marise vill inte veta av honom, men han får hennes tragiska och gåtfulla historia berättad för sig på byns café. Han blir inspirerad och börjar skriva igen. Det flyter på som aldrig förr och han både känner av, ser och talar med Joe, som tycks finnas där på plats både i huset och trädgården. Vi får följa med bylivet, skvallret, Jays skrivande och trädgårdsarbete. Småningom lär han också känna grannen närmare.
Boken är en varm berättelse att bli glad av. Den är lättläst och jag gillar naturbeskrivningarna, som är så kärleksfulla. Jag gillar också touchen av det magiska, som om det finns någon bredvid oss när vi behöver just den personen allra mest. Jag ska inte avslöja slutet här. Det får ni själva läsa er till. Men det är riktigt bra. Det här är en feelgoodbok, som passar utmärkt i hängmattan.
Den pocketversion jag har läst kom ut på svenska år 2006.
Mycket nöje!
I maj smygstartade jag deckarsäsongen med att läsa Den sjätte passageraren skriven av Theodor Kallifatides. Kriminalroman står det på pärmen, men…
Boken handlar om ett litet propeöllerplan som en vacker augustisöndag störtar i den lilla sjön Getaren. Planet var på väg från Amsterdam till Bromma. Sju kroppar dras upp ur sjön. En av dem är en mörkhyad pojke i 12 – 13-årsåldern. Kriminalkommissarie Kristina Vendel får hand om fallet. Det är svårt att hitta gemensamma kopplingar mellan de förolyckade. Och det är framförallt svårt att få pojken identifierad.
Det här var nog inte bästa boken att börja deckarsäsongen med. Kallifatides vackra språk passar inte alls i detta sammanhang. Det är svårt att få grepp om personerna och spänningen lyser med sin frånvaro. Kort och gott, ni behöver inte läsa den här boken!
Tur att boken inte är min. ”Lånade” den från bokbytarhörnet på jobbet och dit återvände den.
I maj i år läste jag boken Lang, skriven av Kjell Westö. Det var riktigt skönt att läsa en finlandssvensk bok mellan verserna. Boken handlar om TV-pratshowvärden Christian Lang, som redan i tonåren väckte avund. Han hade tidigt framgång bland flickorna/kvinnorna och har haft framgång både i TV och som författare. När vi nu möter Lang en mörk natt i november är han på väg utför. Hans pratshow är inte vad den varit. Han är frånskild och har inte så bra kontakt med sin 19-åriga son Johan. Lang har också tappat förmågan att skriva och driver omkring lite vilset. I detta tillstånd av en sorts leda och meningslöshet träffar han Sarita. Han utgår från att det är ett engångsligg, men det blir inte riktigt så. Mer än så här ska jag inte avslöja för att inte ta spänningen ifrån er, som ännu inte har läst romanen. Den kom ut redan år 2002, så det var ju verkligen på tiden att läsa den nu.
Boken är en relationsroman om besatthet, om kändisvärldens avigsidor och om det anonyma storstadslivet där skuggor och hemligheter lurar. Westö skriver bra. Personporträtten är trovärdiga och helsingforsmiljöerna detaljrika. Jag var inte alls säker på att jag skulle tycka om boken. Varför skulle jag vilja läsa om en manlig fullblodsegoist på fallrepet? Men boken är spännande och psykologiskt mångbottnad.
– Va, har du inte läst den, utropade de två yngsta ätteläggen i korus tidigare i vår.
– Det är ju en klassiker, fortsatte de i mästrande ton.
Håhåjaa, jag minns en tid då jag fick försöka med lock och pock att de skulle läsa nånting annat än Kalle Ankas pocket-böcker. Och se nu hur långt de har kommit! Nu kan de mästra mamma!
Jag beslöt alltså att inleda maj månad med att ta itu med klassikern Räddaren i nöden, skriven av J.D. Salinger. Den gavs ursprungligen ut i USA år 1951. Boken handlar om 16-åriga Holden Caufield, som just har blivit relegerad från en skola än en gång. Han har underkänt i alla betyg utom engelska. Han tycker att livet är för jävligt, avskyr eller retar sig på nästan allt och alla. Det verkar som om den enda han tycker om är sin lillasyster. Han beslutar lämna skolan före jullovet inleds och driver omkring några dagar i New York för han vågar inte åka hem före han är väntad.
Han går på nattklubbar och barer, känner sig ensam, ringer runt till bekanta och halvbekanta, beter sig svinaktigt mot en flicka, som gärna skulle vilja vara hans utvalda om han blott kunde uppföra sig. Han träffar sin favoritlärare från en av de skolor han tidigare blivit relegerad från. Han driver omkring planlöst och pengarna sinar, så han smyger hem och lånar lillsyrrans julklappspengar. Han drömmer om att sticka iväg och strunta i alltihop, som har med skolor, utbildning och vuxenliv att göra.
Det här en kultbok, som handlar om ungdomens revolt mot den stela vuxenvärlden. Holden har genomskådat allt och han vill inte ingå i det där förljugna spelet med en massa idioter. Den väckte rabalder när den kom ut och det kan jag förstå.
En klassiker skall ju vara tidlös och jag vet nu inte riktigt med den här boken. Jag får liksom aldrig tag i den. För mej är det på något sätt för amerikanskt och för långt från dagens verklighet. Men så är jag ju inte heller vare sig ung eller pojke. Boken är välskriven och det är spännande att följa med Holdens förehavanden i New York. Jag är lite rädd att det ska gå på tok för honom. Salinger skildrar de olika situationerna insiktsfullt och bra. Men ändå… för mig är det något som ändå blir och fattas.
Jag tror nog att jag får ta itu med någon rysk klassiker istället senare i sommar.
Idag för jag den här tillbaka till biblioteket, så nu kan ni låna den om ni blev nyfikna!
Förra månaden läste jag ut boken Medan jag var ung Ego-historia från 1900-talet, skriven av Yvonne Hirdman. En diger bok som handlar om Hirdmans barndoms- och ungdomsår. Och intressanta skeden i feminismens historia går parallellt med hennes dagboksanteckningar. I juni år 2010 läste jag Hirdmans bok Den röda grevinnan. En bok som handlade om Yvonnes mamma.
Hirdman är alltså historiker och hon är en av dem som lade grunden till kvinnoforskningen i Sverige. Hon har varit professor i kvinnohistoria vid Göteborgs universitet och professor i genushistoria vid Stockholms universitet. Hon har gett ut flertalet böcker bl a om Alva och Gunnar Myrdal. I Medan jag var ung berättar hon om hur det var när hennes dröm om femme fatale-kvinnan från 1950-talet krockar med verkligheten på 1960-talet. I återblickar från hennes dagbok minns hon hur det var då. Hur det var att vara ung kvinna, förvärvsarbeta utan dagis, hur det var att kämpa och hur svårt det där med sex och män var. De snöpte hennes tankar och fick henne att tvivla på sig själv. Hon ger också en bra inblick i den hårda akademiska världen där vit kristen man är normen och där männen omges av ett nätverk kvinnorna saknar.
Hirdman ger en skoningslös bild av sig själv. Hon är lat i skolan och ids inte läsa läxor eller anstränga sig. Som genom ett under får hon ändå sin studentmössa och börjar småningom studera historia. Hon får tidigt barn med en ung kille hon inte är förälskad i och det slutar förstås i skilsmässa. Hon berättar också om sin grekiska semesterförälskelse, som pågår några år. Framförallt berättar hon om sin forskning och kvinnokampen när hon äntligen blir medveten och slutar leva i sin bubbla. Politiken beskriver hon också och då framförallt socialdemokratin.
Jag uppskattar att hon inte lämnar ut sina närmaste. Det är lätt hänt i en självbiografisk bok, som den här. De manliga akademiker som nämns i boken har jag ingen koll på. Hirdman ser smått förvånat på vad som händer på 1990-talet när kvinnokampen plötsligt handlar om våld istället för jämställdhet. Vad har hänt? Och vart är vi på väg? Från suckande understimulerade hemmafruar till blåslagna våldsoffer…
Boken ger mej många aha-upplevelser och samtidigt skäms jag lite. Det finns så mycket som jag tagit för givet, såsom dagvård, förvärvsarbete på lika villkor osv. Men verkligheten är inte lika för alla och kvinnan förtjänar fortfarande mindre än mannen i många branscher. Och inom hälsovården är det fortfarande vit man som är normen när värden för bl a kolesterol o.dyl anges. Jag borde kanske bli mera medveten och alltid, alltid sätta fingret på den ömmande punkten. Men här i Finland tar vi kvinnor det med ro, ser tiden an och hoppas att det blir bättre nån gång. Alltmedan regeringen nu försöker montera ner välfärdsstaten och gissa vem som drabbas då?
ingescyber 