Medan jag var ung

Förra månaden läste jag ut boken Medan jag var ung Ego-historia från 1900-talet, skriven av Yvonne Hirdman. En diger bok som handlar om Hirdmans barndoms- och ungdomsår. Och intressanta skeden i feminismens historia går parallellt med hennes dagboksanteckningar. I juni år 2010 läste jag Hirdmans bok Den röda grevinnan. En bok som handlade om Yvonnes mamma.

Hirdman är alltså historiker och hon är en av dem som lade grunden till kvinnoforskningen i Sverige. Hon har varit professor i kvinnohistoria vid Göteborgs universitet och professor i genushistoria vid Stockholms universitet. Hon har gett ut flertalet böcker bl a om Alva och Gunnar Myrdal. I Medan jag var ung berättar hon om hur det var när hennes dröm om femme fatale-kvinnan från 1950-talet krockar med verkligheten på 1960-talet. I återblickar från hennes dagbok minns hon hur det var då. Hur det var att vara ung kvinna, förvärvsarbeta utan dagis, hur det var att kämpa och hur svårt det där med sex och män var. De snöpte hennes tankar och fick henne att tvivla på sig själv. Hon ger också en bra inblick i den hårda akademiska världen där vit kristen man är normen och där männen omges av ett nätverk kvinnorna saknar.

Hirdman ger en skoningslös bild av sig själv. Hon är lat i skolan och ids inte läsa läxor eller anstränga sig. Som genom ett under får hon ändå sin studentmössa och börjar småningom studera historia. Hon får tidigt barn med en ung kille hon inte är förälskad i och det slutar förstås i skilsmässa. Hon berättar också om sin grekiska semesterförälskelse, som pågår några år. Framförallt berättar hon om sin forskning och kvinnokampen när hon äntligen blir medveten och slutar leva i sin bubbla. Politiken beskriver hon också och då framförallt socialdemokratin.

Jag uppskattar att hon inte lämnar ut sina närmaste. Det är lätt hänt i en självbiografisk bok, som den här. De manliga akademiker som nämns i boken har jag ingen koll på. Hirdman ser smått förvånat på vad som händer på 1990-talet när kvinnokampen plötsligt handlar om våld istället för jämställdhet. Vad har hänt? Och vart är vi på väg? Från suckande understimulerade hemmafruar till blåslagna våldsoffer…

Boken ger mej många aha-upplevelser och samtidigt skäms jag lite. Det finns så mycket som jag tagit för givet, såsom dagvård, förvärvsarbete på lika villkor osv. Men verkligheten är inte lika för alla och kvinnan förtjänar fortfarande mindre än mannen i många branscher. Och inom hälsovården är det fortfarande vit man som är normen när värden för bl a kolesterol o.dyl anges. Jag borde kanske bli mera medveten och alltid, alltid sätta fingret på den ömmande punkten. Men här i Finland tar vi kvinnor det med ro, ser tiden an och hoppas att det blir bättre nån gång. Alltmedan regeringen nu försöker montera ner välfärdsstaten och gissa vem som drabbas då?