Ett annat liv

Det fanns en tid då jag inte läste annat än biografier, både själv- fiktiva och sanna. Och jag njöt av att läsa dem, följa med vilken vändning livet tagit. Var det slump, ödet eller medvetna val? En del självbiografier gav mig dessutom en utmärkt inblick i samtida historiska skeenden. Nu är det ett tag sedan jag läst sådana böcker så det var på tiden att ta sig an en sådan bok igen. I början av juni läste jag Ett annat liv av Per Olov Enquist. Boken handlar alltså om författarens liv. Den är indelad i tre delar: Första delen, Oskuld, som handlar om hans barndom i byn Hjoggböle i Västerbotten, andra delen, En starkt upplyst plats, som handlar om hur han slår igenom som författare, blir berömd och ofta befinner sig i händelsernas centrum, tredje delen, In i mörkret, som handlar om hur han får skrivkramp och som 55-åring nästan dör i alkoholism.
Jag har läst Enquist förut och jag tycker om hans sätt att skriva på. Den här boken är inget undantag. Han är utlämnande, men aldrig att han förråder sina nära och kära. Han är skarpsynt och iakttagande redan som barn. Enquist beskriver sig själv i tredje person, vilket inte alls stör. Det ger större trovärdighet till texten och kanske för honom som författare den nödvändiga distansen. Han är ett ensamt barn som växer upp med mor Maja i herrans tukt och förmaning. Hans pappa dör när Per Olov är sex månader gammal. Som liten funderar han ibland över storebror som föddes navelstrypt efter fyra dygns kamp och levde i nån minut innan han dog. Per Olov tror ibland att han blivit utbytt och att han är ”döingen”. Levnadsvillkoren är hårda och det finns inte mycket tid över för gråt och sorg. Mor Maja jobbar som lärarinna, lönen är sämre än för den manliga läraren, men mor och son klarar sig. Bär och svamp plockas och läggs in, potatis odlas. Enquist beskriver byn, händelserna runt om och hur det känns att komma tillbaka när allting är så förändrat. Han är snäll och väluppfostrad, bråkar aldrig även om han ibland med barns logik slår huvudet på spik när han frågar modern om det religiösa. Det mesta är nämligen synd, teater, film osv. Enquist friidrottar och hoppar höjd på hög nivå. Nånting som tar honom utomlands.

Han börjar studera och hamnar så småningom i Uppsala. Han fortsätter med höjdhopningen och försöker sig på att få sina texter publicerade. Hur det nu är hamnar han som kulturkritiker i Svenska Dagbladet och han recenserar teater fast han just då enbart sett fyra teaterstycken. Han är intelligent och uttrycker sig bra, blir övertalad av Bo Strömstedt att gå över till Expressen och så gör Enquist det. Han får sina texter utgivna och bra recensioner, han skriver teaterpjäser, som sätts upp i hela världen. han syns ofta i TV.  Han befinner sig ofta i händelsernas centrum när någonting historiskt inträffar, till exempel murens fall osv. Först i efterhand inser han vad han har varit med om.
Här är jag i ärlighetens namn lite avundsjuk. Det verkar ha varit så lätt att ta för sig på 1960 – 70-talet. Det gick att experimentera och hela världen verkade vara öppen.

Han får skrivkramp och börjar dricka mer och mer tills undergången är nära. På ett träffande sätt beskriver han den tidens alkoholistvård, som gick ut på att förnedra och bryta ner personligheten för att sedan bygga upp en nykter person. Skrämmande. Hans egna är desperata och när hans vistelse på alkoholistanstalten i Stockholm spårar ur och han flyr, sätter dom honom på ett plan till Island och gör ett nytt försök på en ny exklusiv anstalt. Även därifrån lyckas han rymma. Efter att ha nått botten rejält och tappat många vänner på vägen hamnar han till sist rätt på en vårdanstalt i Danmark. Enquist beskriver ärligt sitt förfall och sin förnedring.
Men han reser sig, blir nykter,  lyckas skriva nya romaner, blir prisbelönt och hittar nån sorts inre ro.

Läs den här boken full av många fina historier och ett rikt fint språk där dialekten har sin givna plats.