Män vid kusten

Förra veckan läste jag ut boken Män vid kusten skriven av Torbjörn Flygt. Boken fick ett synnerligen svalt mottagande när den kom ut år 2002. En del av kritiken kan jag hålla med om, kanske. Men absolut inte allt.

Boken handlar om ett skärgårdssamhälle på 1950-talet. Idyllen under sommarmånaderna är ett faktum. Till detta paradis anländer Maja en het sommardag. Hon kliver av bussen och rör om i samhället. Hon är kvinna, orädd och självständig. Någonting som skärgårdsborna inte sett eller upplevt förut. Det blir förstås oro i leden och snart försvinner ungkarlarna, starkt oroade av Majas närvaro. Varför känner de sig så provocerade av henne? Hon vill ju inget illa, bara diskutera, veta hur det känns att leva ensam vid kusten. Men männen klarar inte av sådan uppmärksamhet. De vill att allt skall vara som förut.
Till råga på allt är sommargästen, den gifta advokat Rotenschiöld ute efter Maja. Hon är med rätta rädd för honom. Han är närgången, lite sliskig och rätt obehaglig, men ack så förbindlig.

Berättaren i boken är handelsman Johannes Händel. Boken börjar med att han minns Maja och händelserna runt henne och försöker nysta upp hur det var och hur det kunde gå så på tok som det sedan gick. Vems var skulden? Allas? Johannes? Han hyrde ju ut ett rum åt Maja. Borde han ha skyddat henne bättre? Varnat henne? Men det var ju inte enbart Johannes som såg vartåt det barkade.
Berättarperspektivet hoppar från nutid till dåtid.
Vad som riktigt händer ska inte avslöjas här. Läsaren anar att en katastrof närmar sig utan att riktigt veta vad. När upplösningen kommer är det rätt abrupt ändå.

Jag ska inte sticka under stol med att jag gillar den här boken, för det gör jag nämligen. Språket är ymnigt. Beskrivningarna av både skärgården och människorna som bor och verkar där mustig och kärleksfull. Det är flyt i Flygts berättelse. Det går dock inte att sträckläsa boken för det blir rätt kompakt.
Meningarna kan vara så här långa: ”Över den skavda, illfarna disken av linoljad bok och kassa-apparaten som inte längre klingar när myntlådan skjuter ut har så mycket berättats att oavsett om det varit värt att återges eller inte eller i vilken grad det varit vid sanningen vidhäftande skulle det kunna fylla biblioteket på Nynäs slott av en driven skrivare.”
Och då förstår ni att det inte går vidare snabbt att läsa. Trots det så njuter jag ju av den här meningsbyggnaden. Jag misstänker att det är just den som gett boken så dåliga recensioner.
Jag tycker också om personskildringarna. Flygt låter läsaren steg för steg bekanta sig med människorna. Det är trevligt att lära känna dem stegvis istället för att få alla egenskaper serverade på en gång. Deras liv nystas upp bit för bit.
Det enda jag kanske har att invända mot är tidsförskjutningarna. Jag skulle jättegärna ha följt berättelsen i kronologisk ordning. Nu blir jag irriterad när jag plötsligt är tillbaks i nutid då det händer spännande saker i dåtid.

För mig, som i början av sommaren läste Hemsöborna, var det extra trevligt att få ta del av en ny ”historisk” skärgårdsskildring. Flygt beskriver naturen lika skickligt som Strindberg i tiderna gjorde.