Den tredje boken vi läste i The English Bookclub var Edith Whartons The Age of Innocence. Den utkom ursprungligen år 1920 och Wharton vann Pulitzerpriset för den år 1921. Boken handlar om överklassens liv i New York under 1870-talet. En tid då de flesta skydde skandaler mer än sjukdomar. Reglerna var hårda och rigida och det fanns liksom en familj som var över alla andra. I det här fallet paret Louisa and Henry van der Luyden, som endast beger sig ut i sällskapslivet när någon i societeten behöver räddas.
Huvudkaraktären i boken är Newland Archer. Han bor ihop med sin mamma och syster. Han är förlovad med May Welland. De unga tus lycka rubbas när in på scenen träder Mays kusin Ellen Olenska. Hon har flytt från sin man i Europa och blir tveksamt mottagen i societeten i New York. Hon uppför sig inte riktigt enligt reglerna, bosätter sig på fel ställe och umgås med fel människor. Släkten kan dock inte förskjuta henne. De vidtalar Archer som verkar som advokat att han skulle övertala Ellen att försonas med sin man. En man som kommer med generösa erbjudanden i form av pengar om Ellen blott återvända till honom. Varför hon inte gör det blir förhöljt i dunkel. Är mannen en hustrumisshandlare eller en otrogen rumlare?
Archer förälskar sig i Ellen, men vill stå emot och försöker förmå May att tidigarelägga bröllopet.
I boken förekommer många flera karaktärer, men jag tänker inte här gå in på detaljer. Många förvecklingar och mycket från och till då Ellen flyr undan sin förälskade beundrare. I en del ögonblick finns den ömsesidiga känslan där för att i andra ha ersatts av kylslagenhet från hennes sida. Hon är den förnuftigare av de två. Archer verkar enligt mig vara en bortskämd pojkspoling. Hans fru intigrerar skickligt. Hur det riktigt slutar får ni själva läsa.
Wharton har skickligt lyckats beskriva en döende epok i den new yorkska societeten. Hon gör det genom att låta personerna agera och föra handlingen framåt. Tecken på att societeten förlorat och håller på att upplösas finns redan i Archers generation. En upplösning som blir ännu tydligare när hans barn väljer att gifta sig med olämpliga partners. En bra och underhållande bok, som det lönar sig att läsa.
Den andra boken vi läste i The English Bookclub på vårterminen var Emma skriven av Jane Austen. En riktig klassiker med typiska Austen-intriger. Boken handlar om Emma Woodhouse som bor ensam tillsammans med sin far efter att hennes guvernant Miss Taylor har gift sig. Emma är vacker, kvicktänkt och rik. På landet är det lite småtråkigt så hon börjar väva intriger och försöker para ihop sin nya väninna Harriet med en lämplig ungkarl, Mr Elton. Emmas försök går om intet för hon ser inte signalerna herremannen ger och får till sist själv motta ett frieri från Elton. Nånting som gör henne helt förvånad och mycket förskräckt och Elton sur som en ättiksgurka när han får korgen. Hur kunde Emma tolka hans kärvänligheter så fel?
I boken förekommer även andra par och förvecklingar. Mycket handlar också om status och ställning. Vem det lämpar sig att umgås med och när det är totalt opassande. När Harriet till sist avslöjar vem hon älskar inser också Emma själv vem hennes hjärta tillhör.
Boken utkom ursprungligen år 1815. Austen har ett vackert språk, som åtminstone lockar mig till läsning. Jag uppskattar också hennes stillsamma ironiska humor. Att jag läst boken förut på svenska var ju ett extra plus i det här sammanhanget.
Förra måndagen, 6.5, tog årets engelska bokklubb slut. Under vårterminen har vi läst både klassiker och lite modernare böcker. Den första boken vi började med efter jullovet var A Princess of Mars av Edgar Rice Burroughs. Boken kom ut år 1917 och är en klassiker inom den romantiska science fiction genren.
Boken handlar om den rådiga och orädda kapten John Carter, som plötsligt hittar sig själv på planeten Mars. Där råkar han ut för en hel del olika äventyr och möter olika varelser av olika dimensioner. Han vinner en del ledares aktning och vänskap medan andra intrigerar mot honom och utgör en livsfara. Klanstriderna är hårda och reglerna helt olika hos de olika stammarna. Carter får en ”vakthund”, som han lyckas tämja genom att visa vänlighet och kärlek mot djuret. Nånting som var helt nytt för de första marsianerna han stötte på.
Carter möter också Heliums prinsessa Dejah Thoris och ljuv musik uppstår, åtminstone för Carter. Men det är inte så lätt eftersom han inte känner till sedvanor och kultur. Efter diverse förvecklingar och komplikationer får de två varandra och man skulle ju kunna tro att de lever lyckliga i alla sina dagar, men…
Det finns krigiska och hämndgiriga varelser som hotar hela planetens existens. Snart går det inte att andas längre. Vem ska kunna rädda planeten? Hinner John Carter fram i tid?
Intressant läsning för mig. Inser att många av de här varelserna återfinns i bland annat Star Wars, men också andra science fiction böcker och filmer. Utan The English Bookclub skulle jag aldrig ha läst den här boken och det hade varit synd. Boken passar bra i hängmattan i sommar. Vet inte om du skall läsa den på engelska eller svenska. Det engelska språket var lite ålderdomligt, men jag gillade det ändå skarpt.
Det smarta i den här boken är att Burroughs aldrig går in på detaljer om hur det kommer att se ut på Mars i framtiden eller vilken teknik som används. Därför är storyn lätt att ta till sig och jag hänger inte upp mig på ovidkommande detaljer som idag skulle ha visat sig vara helt galna.
Om namnet Edgar Rice Burroughs verkar bekant så har du inte helt fel utan har kanske läst Tarzanböcker av författaren.
Nuförtiden går jag och lägger mig med herr Strindberg. Kan inte säga att jag är övermåttan förtjust i arrangemangen, men samtidigt är det svårt att motstå frestelsen. Jag bar hem ett illustrerat exemplar av Hemsöborna tryckt år 1945. En raritet, som jag hittade i bokbytarhyllan på jobbet. Men obs, inte ett knyst om saken åt mannen i mitt liv. Jag ska ju INTE ha fler böcker så det är förbjudet att ta hem. Schhhhh!
Nu har jag alltså inlett min sommarklassiker period lite i förtid. När det blir varmare övergår jag kanske till lättlästa deckare eller så kanske jag skulle gräva ner mig i ryska klassiker i stället?
Länge, länge låg den på mitt nattduksbord. Då och då tog jag upp den, vägde den i min hand och bläddrade förstrött, men kom aldrig längre. Torkade damm av den och funderade. Vad ska jag göra med den?
Så plötsligt dök den upp i bokbytarhörnet på mitt jobb. Som den bibliofil jag är tar jag mig ofta ett varv där förbi och ser på böckerna och klappar lite om dem. Förundras över mångfalden som finns där i den där bytarbokhyllan. Nu just finns där en hel uppsättning med Jack London böcker. Tänk att någon har kunnat avstå från den samlingen. Och åååh, vad jag skulle vilja ha den, men, men. Jag ska INTE ha flera böcker, nej, nej, basta! Eller vänta nu, nån Kepler kanske? 
Nå, det att boken Fem knivar hade Andrej Krapl dök upp i bokbytarhörnet var inte startskottet för mig att läsa den. Nej, det var det att den försvann som satte igång min nyfikenhet och lust. Någon annan hade alltså ansett att den var värd att ta hem och då måste jag ju nog också läsa den. Och det var på tiden, för författaren Hannele Mikaela Taivassalo har i år kommit ut med en ny roman, Svulten.
Fem knivar hade Andrej Krapl handlar om Alisa, en tonårsflicka som beger sig ut i världen på en odyssé. Detta eftersom hon vantrivs på landet med en mamma som ständigt är på jobb. Hon blir förförd av Andrej Krapl, som har fem knivar och en psalmbok. Dem visar han henne först. Hon går till honom efter att ha hört hans predikan i morgonsamlingen i skolan. Är hon kär i honom? Sårar hon honom? Är deras relation olämplig? Allt det där kan man som läsare fråga sig, men man får inget entydigt svar. Berättarstilen är drömsk, metafysisk och mytisk. Här möter vi lust och längtan, flykt, män och kvinnor, jägaren som blir jagad och författaren som spelar Gud. I varannat kapitel har Gud alltså ordet. Ibland är Gud tyst och låter allting gå framåt ibland är det som om Gud kastade tärning och låter slumpen avgöra.
I början av läsandet försöker jag förtvivlat placera Alisa i olika verkliga miljöer. Och trots att jag vet att Taivassalo är hemma från Kronoby i Österbotten lyckas jag placera busshållplatsen till den vid Pernå kyrka. Det stämmer förstås inte alls, för inte finns där en skola i omdelbar närhet av kyrkan och inte finns där heller en såg. Skickligt nog har författaren aldrig namngett platserna, så när Alisa beger sig ut i världen får jag för mig att hon först hamnar i amsterdam i Nederländerna, men det kan lika gärna vara Köpenhamn i Danmark. Och sedan i USA, kanske till och med i New York. Allt det här spelar egentligen mindre roll, men kittlar läsaren fantasi. Boken är läsvärd, men kräver en del. En modern utvecklingsroman.
I början av boken säger Andrej Krapl åt Alisa: ”Man kan inte gå tillbaka, man kan aldrig gå tillbaka. När man vänder sig om och tar ett steg så är redan det en ny väg, man kan aldrig gå tillbaka.” Alisa går framåt, framåt, framåt, men kan hon återvända?
Har idag varit på en liten tripp till Ekenäs. Gratulerat nästäldsta ättelägget, som idag uppnått en ålder av 29 år. Konstigt, har jag plötsligt blivit gammal?
Trevlig samvaro, sammanstrålade med alla fyra söner. Två hade mannen i mitt liv och undertecknad med sig i Adam-plåtlådan och de andra två bor i Ekenäs. Nästa vecka blir det kalas hos dottern, som till all tur bor lite närmare.
Verkar som om kommunsammanslagningen i väst fortfarande ger en del huvudbry å ena sidan. Å andra sidan tyckte tenalaborna att de har det bra. Men de gick ju samman med Bromarf redan för länge, länge sedan, så de är vana. Och om du har jobb, vuxna barn och är frisk, så utnyttjar du ju inte många kommunala tjänster, i synnerhet om du inte heller läser eller är intresserad av mi- eller kulturverksamhet. Då är det enda du hoppas på att det trevliga servicehemmet får vara kvar när det är dags för dig själv att flytta dit. Låter jag krass? Nåja, då hörde ni inte tenalabon. Det var mycket han inte brydde sig om eftersom det inte drabbade honom personligen. Antagligen är det många som resonerar så?
När vi körde på byvägen hem mötte vi mannen i mitt livs småkusin och stannade artigt bilen och önskade en glad fortsättning på Valborg.
- Ni har varit länge borta. Vi såg er på förmiddagen, sade hon.
Tala om social kontroll på landet!
